Kickboxing har med all rätta kallats för ”världens sämt marknadsförda sport”. Påståendet går tillbaka till ett sjuttiotal då många egoistiska promotors slogs om att just deras kickboxingsförbund skulle bli det dominerande. Som en konsekvens fanns det plötsligt massor utav olika organisationer inom denna sport. Var och en av dessa organisationer hade dessutom en helt egen världmästare. På mitten av sjuttiotalet fanns det cirka 200 olika världsmästare bara i Nordamerika. Några av dem hade inte ens behövt gå några matcher för att få titeln utan de råkade bara känna någon som drev en kickboxningsklubb. Som en konsekvens gick det inflation i sporten och kvaliteten på titlar, arrangemang och utövare blev usel. Intresset från gemene man i att hålla koll på vem som blev världsmästare nummer 187 var tämligen lågt. Sporten blev därmed sitt eget strypkoppel och blev aldrig mer än en skugga av vad den kunnat bli.
Jag vill påstå att samma ambivalens och skrävlarmentalitet idag genomsyrar vissa branscher (exempelvis konsultverksamhet börjar alltmer bli på detta vis). I en tid av hårdnande konkurrens och tuffare prisförhandlingar hävdar företag alltmer sin claim-to-fame genom att påstå sig vara främst, äldst, störst eller först i världen. Har du reflekterat över hur varenda företag som vill sälja något, påstår sig vara ”världsledande”?. Har du tänkt på hur varje lite större företag anser sig ha en världsunik företagskultur? Det vimlar av världsmästare även i arbetslivet!
Du skulle aldrig på fullt allvar presentera dig själv på ett cocktailparty med orden ”Tjena, jag är bäst i världen på det jag gör!”. Varför har då den typen av retorik blivit normen för hur företag presenterar sig? Alla företag är ”internationellt ledande!” enligt sin hemsida och sina säljare. Ärligt talat, visst gör det mer skada när ett medelmåttigt företag presenterar sig som världsbäst? När ett anonymt konsultbolag försöker sälja sin påstådda unikighet och att just deras konsulter besitter en rad ”magiska” egenskaper som inga konkurrenter lyckats att rekrytera, vem försöker de då egentligen att övertyga?En skev slogan som jag osökt kommer att tänka på här är exempelvis ett klassiskt Yugoslaviskt superlågbudgetbilmärke och deras ”Everyone you know should drive a Yugo!” (Alla som sett en Yugo undrar direkt ”Varför då?”).
Att istället berätta om en verksamhet byggd kring det man brinner för känns definitivt mer tilltalande för de flesta människor.
Jag tror att i en tid där konsumenter och medarbetare är mer upplysta än någonsin tidigare är det totalt idioti att försöka dupera sina kunder med grandiosa påståenden om sin totala suveränitet. Tomma tunnor skramlar mest
Håller verkligen med. Det gäller bl.a. att i sin visionsformulering (som ju är siktet/kornet för företagets inriktning framåt) beskriva att man är erkänt duktiga. Dvs. andra tycker verkligen att vi är duktiga, alltså är vi det. Men att behålla sin ödmjukhet över att det gäller att ständigt vara på tå (ständiga förbättringar) för att det ska gå och för att tjäna pengar på det. Man är aldrig bättre än sin sämstadag. Tomma tunnor skramlar onekligen mest…
Det kan vara som så tror jag att denna retorik är något som smygit sig hit från det stora landet i väst, där man förväntas ”förstora” sig själv. Skrävlandet passar dock dåligt in i vår rätt blygsamma Svenska mentalitet. Det är kanske därför det känns så falskt.