Året är 1955. Sammy Davis Jr blir varm under Las Vegas sol och hoppar ner i hotellpoolen. Hotellpersonalen tömmer den på vatten efteråt.
Lite senare samma år: En stillsam mörkhyad dam vägrar lämna sin plats på bussen till en vit man. Polis tillkallas eftersom hon bryter mot en lag som ger vita förtur till sittplatser. Rosa vägrar flytta på sig och något spektakulärt händer. En maska går av i den sura strumpa som är femtiotalets samhälle. Denna maska blir början på en sekvens av händelser som kommer att förändra världen (en förändring som rullar än idag). 60-talet är det decennium som inneburit de största sociala förändringarna någonsin. Men det handlar om mer än hudfärg.
60 talets revolution handlar om att avskaffa penalism och auktoritetsmissbruk. Lärare med polisonger tillåts inte längre rappa elever med stållinjaler. En universitetsutbildning till en kvinna anses inte längre ”ett slöseri av tid”. Titlar avskaffas och byts ut mot ”du” (svenskt initiativ). Regeringar tvingas ge sina medborgare insikt i korrumption (President Nixon avgår efter att ha fällts för mened). Rätten att uttrycka sig fritt cementeras i västvärlden som den viktigaste mänskliga rättigheten. Det påstås att frågan ”är jag lycklig?” lyftes fram under 60-talet som det mest centrala i en människas liv. Tidigare handlade tillvaron om ”att härda ut”. Syftet med livet var att bidra till ett sammanhang större än sig själv (till familjen och kollektivet). Men sen vände det (kanske på grund av händelserna på bussen ett decennium tidigare). På 60-talet blev individualismen en ny religion. Individualismen må ha sina negativa sidoeffekter (såsom egocentrering och ibland även narcissism) men den har ett mycket positivt budskap som trumfar allt annat. Kärnan i individualism är trots allt: Jag är unik och värdefull (precis som alla andra).
Jag tror att denna utveckling inneburit olika saker för vår syn på de som är anorlunda än oss själva.
Sena generation X växte upp under ett 70-tal som andades dessa nya ideal. Crockett och Tubbs i Miami vice lärde oss om homoerotisk vänskap utan hudbarriärer. Under eran efter 60-talet var väldigt lite tabu. Erans proggiga barnböcker innehöll svar på massor av frågor om kommunism samt blommor och bin (information som inga barn egentligen frågade om). Det som poängterades i den tidens pedagogik var att alla människor var lika värda. Framför de storblommiga tapeterna var alla ”ok”. Det var inte ovanligt med klasskamrater från andra ursprungsland. Vi lärde oss det självklara i att hudfärg och kultur inte påverkar en människas värde. (Generation X skiljer på färg främst i tvättstugan).
Fascinerande är utvecklingen hos Generation Y. De har fått dessa tankar integrerade ännu tydligare än X. De är vana vid mångfald i skolklasser och dagis. En kollega till mig berättade om hur stolt han blivit över sin dotter. Hon hade många gånger talat om sin klasskamrat Rita. När han fick träffa Rita såg han att hon och hennes familj var från afrika. Dottern hade inte nämnt den pikanta detaljen vid alla tillfällen då hon talade om Rita, eftersom det inte hade någon som helst relevans för henne. Givetvis är jag inte så naiv att jag tror att Rita är representativ för alla barn, men det väcker hopp.
Generationssjälen hos de yngre är dock mer färgblind än tidigare. De beskriver inte människor efter hudfärg eller etnicitet. Jag har hört Gen Y:are berätta hur de verkligen inte förstår vad som är kul med Eddie Murphys humor i Raw (I denna använder Eddie stereotyper av vita och svarta människor). Jag brukar ironisera kring att de inte är tillräckligt rasistiska för att förstå vad som är kul. Äldre generationer har ofta inte den öppna inställningen hos Y. Jag minns min förvåning när farmor kom med ett utlåtande om en indisk flickvän jag hade: ”Hon var trevlig, trots att hon var mörk”.
Äldre generationer har ibland direkt främlingsfientliga åsikter (samtidigt påstår de ofta att deras föräldrar var ännu mer rasistiska). Den amerikanska generation som slogs i andra världskriget gjorde sig kända för att bojkotta alla japanska produkter efteråt. Framförallt tror jag detta handlar om en brist på exponering av andra kulturer (det är svårare att ogilla någon du lär känna). Samtidigt är detta givetvis en generalisering. Min farmor växte upp i ett Sverige som hade starka nazistsympatier med en kung som skrev uppmuntrande brev till Adolf Hitler (”Gratulerar till framgångarna på östfronten”). Allierade soldater nekades resa genom Sverige under detta världskrig medan tyska trupper beviljades. Rasbiologiska institutet i Uppsala är inte heller ett av våra stoltaste minnen. Med det sagt: det var andra vindar som blåste i vårt land på denna tid (det är ologiskt att mäta gårdagens etik med dagens måttstock).
Jag tror att rasism kommer att fortsätta tyna bort i samma takt som tillgången på fri Internet ökar. Fördomar, stereotyper och rasism frodas inte nära fri information. Rasism är en dinosaurie i värderingsform från en annan tid. Kanske är det därför som Sverigedemokraternas väljare tenderar att vara äldre (40-49 år är största gruppen i Skåne). Paradoxen med rasism för mig är att inget dömer en människa snabbare än vetskapen om att den människan dömer andra efter hudfärg. Som Generation X gillar jag frågan som Robert Kennedy ställde på 60:talet till den rasistiska och religiösa södern i USA: ”Vad gör ni ifall ni kommer till himlen och Gud är svart?”.
Notis:(Sydsvenskan om Sverigedemokraterna: I Skåne har partiet goda röstsiffror i alla åldersgrupper upp till 60 år. Bland de medelålders, det vill säga de mellan 40 och 49 år, finns flest Sd-väljare, skriver Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.)