Gratis är gott! (Del 1) – Kreativitetsmanualen 1.0

Jag tänkte dela med mig av något som trängts i mitt huvud de sista åren. Alla gillar vi kreativitet. Alla vet att kreativitet är något som är bra och som gagnar ett företag. När man frågar någon vad kreativitet är inser man att det finns lika många definitioner på ordet som det finns människor.
Givetvis blir det då svårt att fånga in ett sånt vitt begrepp i ord.
Kreativitetslitteraturen kryllar av plattityder som säger ”tänk som ett barn”, ”Tänk tvärtom” eller ”Gör ingenting”.
Men HUR blir man mer kreativ egentligen?

Det är detta som jag grubblat mig fördärvad över. Jag har försökt att fånga in olika mentala strategier, olika sätt som vi kan tänka för att bli mer kreativa.
Jag har utgått ifrån en tes om att sann kreativitet inte är en roll utan fyra olika roller av tänkande. Den första rollen är ASTRONOMEN i min metafor. Astronomen är den person som upptäcker BEHOV (planeter). Den andra rollen är FORSKAREN. Forskaren är ”människan med glödlampan” som kommer på idéen till att fylla behovet (dvs uppfinner rymdraketen). Ytterliggare roller är VD:n och ASTRONAUTEN, men dessa förklarar jag nedan i manualen.

Nedan har jag inkluderat en kreativitetsmanual helt gratis. Den är gjord för att kittla din förmåga att vara kreativ i och utanför din yrkesroll. Jag har strävat efter att detta verkligen skall vara en manual för en process och inte bara en flummig samling av klicheér. Dock så uppskattar jag att få ta del av tankar, synpunkter, tips och kommentarer på materialet. Ifall jag kan få betalt på något vis för manualen så är det åsikter som är den valuta jag vill ta del av.

Varsågod!

ps: Ett tips! Ifall ni skall skriva ut den så välj ”booklet” och ”left bind”, på era skrivainställningar. Då blir det en liten broschyr av det hela.

Kan du bli profet i din egen stad?

Ryan Bingham: [on getting through airport security] Never get behind old people. Their bodies are littered with hidden metal and they never seem to appreciate how little time they have left. Bingo, Asians. They pack light, travel efficiently, and they have a thing for slip on shoes. Gotta love ’em. Natalie Keener: That’s racist. Ryan Bingham: I’m like my mother, I stereotype. It’s faster.
(George Clooney – från filmen ”Up in the air”)

Varför är det de människor som står dig närmast som ofta är de sista att märka att du förändrats när du anstränger dig till det yttersta för att lämna ett osmickrande drag bakom dig?
Varför tror vi att att romer skall köra flakmoped och sälja kattguld?
Varför tror vi att alla studenter lever på nudlar och gör sitt eget vin i badkaret?
Är verkligen alla balter på brottsturné? Varför förväntar vi oss att en äldre man med stort vitt rufsigt hår skall vara ett geni på fysik?
Och framförallt varför får du inte bli profet i din egen stad?

Svaret på alla frågorna är HEURISTIK.

Ordet är inte så vanligt förekommande i vardagligt tal, men effekterna av heuristik står för kanske de mest utpräglade dragen hos oss människor. Heuristik genomsyrar alla tankeprocesser och alla samhällsskift. All rasism, allt stereotypande och alla förutfattade meningar ligger begravt inom ordets revir.

Så vad är då heuristik?
Enligt evolutionspsykologiska teorier så hävdas det att detta är en av de mest avancerade kognitiva förmågor vi äger. Det hävdas att heuristik har en direkt tydlig koppling till vår förmåga att överleva. När vi använder oss av heuristik så gör vi nämligen ”tankehopp”. Vi drar slutsatser baserat på lite information och gör en bedömning av någonting utan att känna efter om det är sant.

En form av heuristik återfinns i hur vi behandlar våra vänner. Det är bara de första gångerna vi träffar våra vänner som vi känner efter hur de är. Därefter lutar vi oss emot en fixerad bild utav hur vi förväntar oss att de skall vara. Om du har skapat dig en bild av att din vän Lisa ”är alltid så glad och trevlig” så kommer din heuristik att se till att du inte ifrågasätter den bilden när du träffar henne. Faktum är att du kommer att medvetet sortera bort alla intryck som berättar för dig att hon inte är glad just idag. Av denna anledning så är det ofta de människor som inte känner oss som är duktigast på att märka när vi förändrar vårt beteende. De som känner oss är alltför upptagna med att hålla fast vid den heuristiska bilden de har av oss. Det finns helt enkelt en mall för hur de uppfattar oss och den mallen försvarar de frenetiskt.

Varför gör vi då på detta viset? Kanske är det mer energieffektivt för hjärnan att helt enkelt kunna låta bli att analysera varenda aspekt av vår tillvaro. Det är sannerligen mer avslappnat för oss att inte behöva vrida och vända på varenda situation och sinnesintryck för att förstå tillvaron.

Det är av denna anledning som det är svårt att bli profet i sin egen stad. Om du en gång i tiden var en assistent så kan det bli svårt för resten av din avdelning att nu se dig som en ledare och chef. Du kommer alltid att vara mer lämpad som assistent än som chef för dessa människor. Människor har en tendens att tidigt sätta en stämpel på dig (”Hon är en typisk assistent, lyhörd och noggrann!”). Men du får bara EN stämpel. Det är jobbigt om du dessutom skulle vara lämplig som chef eller försäljare. Det blir så spretigt för människors medvetande att hålla reda på.

Det går givetvis att förändra människors kristalliserade bild utav vem du är, men du kan behöva en hyggligt stor slägga för att krossa den gamla silhuetten först. Den här heuristiken går igenom i en mycket riklig antal situationer i våra liv. Den förklarar varför våra föräldrar har en tendens att alltid se oss som barn och att de kallar oss för ungdomar trots att vi passerat 33 års ålder. Den förklarar tyvärr också varför vi tar individer och placerar dom i ett kollektivt fack baserat på vilken politisk åskådning dom har (”moderater är bara intresserade av pengar”), vilken hudfärg dom har(”alla asiater kan Karate”) eller andra utseendemässiga attribut (”hur många blondiner krävs det för att skruva i en glödlampa?”).

Att förstå heuristik är antagligen det första steget att ta för att själv kunna förhålla sig till begreppet. För min del så har det blivit något som jag tänker på regelbundet. Själva vetskapen om att det finns heuristik är något som varit mig behjälpligt i att bearbeta mina egna fördomar(ja jag vet att alla romer inte kör flakmoped). Försök sluta att stereotypa och börja att se människor runt omkring dig som dom är NU, inte som dom var när du lärde känna dom. Jobbar du på det så kan du bli rätt förvånad över vilka personer du omger dig med.

Ledarskap är plockepinn

Någon som arbetade med personal (vi kan kalla honom för Lasse, eftersom han faktiskt heter så på riktigt)kom för några år sedan på att ansvar är viktigt. Som genom en snilleblixt insåg Lasse att ansvar får människor att känna sig viktiga och som att de har ett inflytande. Vi får status av ansvar och makt helt enkelt. Ordet ”manager” hade en gång en betydelse. Hade du ordet manager på ditt visitkort så hade du faktiska mandat. Sen kom samma Lasse på att när vi satte ordet manager i någons titel så blev dessa människor sporrade och uppmuntrade.

Som en följd av detta så hade snart alla (och deras mammor) ordet manager i sin titel. Ordet tappade inom loppet av ett decennium sin betydelse och blev bara ett suffix. När nu ordet manager har försvunnit i inflation så börjar sökandet efter nästa ord som skall ha en motiverande effekt. Det verkar vara leader alternativt director som blivit den nya titel som snart är lika utvattnad. I verkligheten så finns det numera väldigt få roller med rena snittytor när vi talar om mandat. För tio år sedan så hade företaget Fotbollar AB sagt till medarbetaren Stina att: ”Nu har du minsann fullt ansvar för alla bollar Stina!”. Sen så hade Stina VERKLIGEN varit den som hade något att säga till om bollarna.

Idag så berättar vi för Stina att ”Du har fullt ansvar för bollarna”. Sen går vi ett varv på kontoret och berättar för Tomas att ”Du har mandatet att bestämma vart alla våra bollar skall rulla!”. Vi låter sedan en annan medarbetare vid namn Patrik veta att ”Du får härmed fria händer att bestämma över alla bollars utseende!”. Lisa får som kronan på verket veta att hon ”helt oinskränkt får bestämma vilka färger som våra bollar skall ha”. Sen kan vi luta oss tillbaka och se hur högröda människor frustrerat leker plockepinn med de ansvar som de levde i illusionen av att de faktiskt ENSAMMA ägde.

Just detta scenariot är något som jag uppfattar som symptomatiskt för många stora organisationer idag. De har så snöat in på idéen om att alla skall ha ett ansvarsområde, så att INGEN i slutändan egentligen har något att säga till om. Det tragikomiska är att vissa av dessa dessutom lever i lögnen av att de har byggt en organisation avdelaktighet.

Min devis är att: dela ut äkta ansvar eller inget alls!
(människor av idag har stora bullshit-detektorer och är smarta nog att genomskåda tomma löften)

Vad är status?

Ordet status har du hört förut. När status dissikeras som begrepp i socialpsykologisk tappning så blir det plötsligt betydligt mer mångbottnat som ord. För mig har status blivit ett sådant ord som färgat den lins som jag betraktar allt igenom numera. För mig har ordet och begreppet status för all framtid fått en innebörd som är omöjlig att sopa bort. Jag tänker dagligen på staus och hur det smyger sig in i konversationer och i mina tankar (dock oftast helt obemärkt).

Föreställ dig att du sitter i ett rum med ett tiotal människor som du känner hyfsat väl. Hälften är kollegor och hälften är dina vänner. Tänk dig nu att du tvingas att gradera alla i rummet inklusive dig själv enligt en lista. Du skall gradera vem som är intelligentasti rummet från vänster till höger. Knappt har du blivit klar med den uppgiften innan du behöver gradera alla igen efter parametern vem som är starkast respektive svagast. Sedan rikast respektive fattigast. På detta viset skulle du sedan kunna hålla på och gradera dessa människor efter diverse förbestämda mönster om och om igen. Det otäcka är att du skulle ofelbart komma fram till att det går ganska lätt att göra så med. Varför är det enkelt då?
Jo, vi människor har undermedvetet en lång rad med kognitiva listor i huvudet.

Detta är färdiga listor som existerar av en enda anledning. Det är nämligen en del av vår sociala drift att känna till vår egen STATUS. Denna status är något som vi enbart har i förhållande till andra. Med andra ord. För att vi skall veta var vi är så måste vi sålunda vara bättre eller sämre än någon annan.

All marknadsföring har förstått detta och inom reklam så finns det egentligen bara två drivkrafter som kan användas för att sälja något till oss. Det ena är att bygga på vår rädsla (”köper du vår kaviar så får du inte bältros”) eller så är det saker som talar till vår inneboende drivkraft åt att öka vår status(”Använder du vår makeup blir du snygg och alla älskar dig”).

Fundera på hur många samtal du för dagligen som egentligen handlar om status.

Vårt val av bilar, kläder, skolor, möbler och även vänner är ofta en del av ett medvetet eller undermedvetet handlingsmönster för att tillskansa oss status.

Den inkomst vi har och de bragder vi utför inom yrkeslivet blir likaså till skinande medaljer som vi pratar vitt och brett om för att bygga status(”Jag driver ju det här superviktiga projektet just nu för en kund”). Även en så oskyldig handling som att ge en annan människa goda råd, handlar om status. Genom att jag ger dig ett råd så visar jag också indirekt att jag är liiiiiite mer upplyst än vad du är. Kanske är det därför det är så svårt för många människor att ta emot just goda råd. Handlar det dessutom om negativ feedback så är det sju resor värre. Att vår status av någon anledning skall förändras är bland det mest ångestladdade som vårt medvetande kan utsättas för. Kanske är det därför så många människor mörkar sin egentliga status och syr fast Gant-märken på pikétröjan dom köpte på Åhlens. Kanske är det därför som att de exklusiva klädesmärkena säljer som bäst när det är lågkonjunktur. Kanske är det därför i detta tidevarv som så många människor belånar sig långt över sin ekonomi.
Tänk dig att din partner vinner en miljard kronor och blir världskändis. Tänk vilken obalans det skulle skapa i ert förhållande. Visst skulle han eller hon vara densamma ändå, men det som skulle förändras drastiskt skulle vara din status.

Det finns nog en anledning till att Hollywoodstjärnorna alltid verkar vara tillsammans med andra Hollywoodstjärnor och inte en rörmokare från Wisconsin. Men kärleken skall ju vara blind?

Nej vår status är beläget i själva epicentrat av vårt beteende och den är en öm punkt för de flesta av oss. Sen jag fick fenomenet presenterat för mig så har jag aktivt försökt att styra bort samtal som handlar om status a la
”Jag åkte till Milano och jul-shoppade över helgen. Var köper du dina julklappar förresten?” till att bli något som inte handlar om status alls.

Värt att fundera på är dock följande:

Problemet och stressen med status-tänkande bygger på att vi jämför oss med andra människor. Vore inte alltid det mest naturliga valet att se bara till oss själva när vi jämför en prestation? Vi kan helt sonika studera vårt resultat baserat på vad vi presterade förra gången. Har vi gjort det bättre så har vår egen interna status stigit, har vi inte lyckats med en förbättring så är det förmodligen bara vår egen huvudvärk. Att jämföra sig med andra människor är bara dumt. Det sitter en lapp på min vägg som lyder:

”Never compare your inside to somebody elses outside”

Svensken – Hur extrem är medelSvensson?

”Vi är inte olika! Det är DU som är olika i så fall!”

Varför betraktar vi oss alltid som normen?
Hur fungerar den kulturella integrationen i ett företag som Sony Ericsson egentligen? Japansk och svensk kultur är i princip varandras diametrala motsatser!

Vi svenskar har en tendens att tänka på vårt beteende som lagom. Det är alla andramänniskor som sticker ut och är extrema. En aspekt av beteende som vi pratar om på våra Egonaut-seminarier är den kulturella prägel som vi alla har(men som är osynlig för oss själva).
Just begreppet av att vara en ”medelSvensson” blir väldigt skevt när vi jämför vårt beteende med andra kulturer.

Det har genomförts en mycket detaljerad och ambitiös studie av en herre vid namn Geert Hofstede där hans forskning har dissikerat fem dimensioner av beteende över sjuttiofyra länder. Jag är garanterat inte den enda person som läst denna och fått ett par tankeställare kring vårt beteende. Speciellt som SVENSK är den oerhört värdefull(mer om detta strax).
Hela vår kultur är mentalt befäst och speglad utav allt från förebilder, reklam, moral och ner till sådana saker som ordspråk. Här i väst säger vi att
”bättre att lyssna på den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. I USA säger de att ”The squeaky wheel gets the grease”. I öst däremot är bilden en helt annan.
”Det är spiken som står ut som blir nedslagen” säger man. Det finns en tydlig skiljelinje mellan att bejaka Individen(väst) kontra att bejaka familjen(öst) som värdegrund.

Vi har en utpräglad del av etik och moral som säger oss att vi skall ”stå för våra åsikter” och att vi skall uttrycka oss i ”rakt och tydligt ordalag”. Detta är ett typiskt individualistiskt förhållningssätt. Att våga bli arg är en makthandling och ibland förknippat med pondus och ledaregenskaper i väst.
I Indien eller Kina däremot så är det en dygd att klara av att undvika konflikter. Att bli arg är i större delen av Asien förknippat med att ”tappa ansiktet” och att göra bort sig.

Andra aspekter av beteende är starka markörer för vårt förhållningssätt till yrkeslivet. En sådan markör är vårt förhållningssätt till auktoriteter. I skandinaviska länder ser vi det som en självklarhet i att vi skall ha ett mått av delaktighet och påverkan på de beslut som fattas kring vår yrkesroll. I länder som Kina och Indien skulle ingen drömma om att visa den minsta rynka av misstycke emot en arbetsgivares beslut. En viktig sak att framföra här är att i dessa länder så känner de inte sig nödvändigtvis som offer för att de inte kan påverka sin chef. Snarare så ser de det som att det är chefens jobb att fatta beslut och att det inte är en arbetsbörda de vill dela på. I öst så ser de tillochmed vår förkärlek för att vara delaktiga som ett tecken på barnslighet.

Det här blogginlägget skulle kunna bli oerhört långt då det finns massor med intressanta aha-upplevelser att fiska upp ur denna etniska malström. Istället rekommenderar jag er att läsa Geert Hofstedes bok ”organisationer och kulturer”. Det verkligt intressanta att ta med sig ur upplevelsen är insikten i att svensken som person absolut inte är en medelSvensson. Svensken är från ett globalt perspektiv en punkrockare som inte passar in på normen.

Ernst Kirschsteiger är en Johnny Rotten i fårakläder.

Vad formar vår personlighet?

”It is beauty that captures your attention,
but it is personality that captures your heart”
-Anonym

Jag hörde en gång en neurolog metaforiskt beskriva vår hjärna som ett piano. Han beskrev hur detta piano har miljoner tangenter och hur det vi beskriver som vårtmedvetande är den hand som spelar på dessa tangenter. Varje tangent är då i denna metaforen en respons på vår omgivning.

Jag har tillbringat de senaste åren med att försöka förstå den mänskliga rebusen (behöver det tilläggas att jag inte lyckats?). Jag tänker på de faktorer som påverkar varför vi är som vi är. Det känns som att det finns SÅ många dimensioner av vem vi är och varför vi agerar som vi gör. Vår själ är som en smörgåstårta där varje lager av beteende är ett bidrag från olika sponsorer.
Detta är de lager som jag funnit hittills, men fyll gärna på ifall jag missat något:

-Generationstillhörighet : Vi är formade av olika världshändelser och en person född på 30 talet har sannolikt en annan värdegrund än någon född på 80 talet.

-Arv : En stor del av den vi är baseras på DNA. Att vara extrovert eller introvert är exempelvis biologiskt ett uttryck för hur hög hormoniell tröskel vi har för stimulans.

-Miljö : Familjeförhållande och ekonomiskt status under vår uppväxt har en tendens att sätta ett avtryck inom oss.

-Strategi : Vi har också en otrolig förmåga att ”ge oss fan” på att agera efter ett viss patos. Vi kan sätta upp livsmål eller ideal som vi sedan orubbligt följer.

-Kultur : Mellan öst och väst finns det stora skillnader i vår uppfattning av livet. I öst värdesätter man kollektivet medan väst hyllar individualism. I öst är tiden cirkulär , medan vi i väst har en tendens att se allting som ett projekt.

-Genus : Vårt kön påverkar oss i olika stor utsträckning baserat på kulturella normer och personlig integritet. Om det påverkar oss biologiskt eller inte det verkar det inte finnas någon konsensus kring.

– Behaviourism : Det finns de som hävdar att alla våra handlingar är respons på yttre faktorer. Kort sagt så är vi egentligen viljelösa verktyg där våra instinkter är det som egentligen drar i trådarna. Se Pavlovs hundar

– Social påverkan : En gren av psykologin som kallas social psykologi har studerat hur situationer med exempelvis grupptryck är det som styr hur vi agerar som personer i hög utsträckning.

Syskonskaran : Det finns forskning som visar att chefer oftast är de äldsta i sin syskonskara.

Ålder : Hur vi reagerar i en given situation är även det något som förändras med ålder. Bland annat känslan av upplevd kontroll i livet är något som ökar med ålder har det visat sig.

Vilket lapptäcke vårt beteende är!
Fascinerande är det dock att försöka tyda alla komponenterna. Kanske finns det slutligen en dag då vi kan säga att vi förstår varandra på riktigt.
En bra början på hela rebusen vad det gäller att navelskåda sig själv kan vara att göra ett Jung test(Jungs typologier) . Det finns ett gratis sådant här:

http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes2.asp