Seminarieserie: Modernt ledarskap – Engagemangets psykologi


Hur engagerad är du i ditt arbete (på en skala från 1-10)?
Lydnad är bra. Engagemang är exceptionellt.
Engagerade människor flyttar berg och trotsar konjunkturer.
Modernt ledarskap handlar om att skapa engagemang.

Egonaut vill nu bjuda in dig till en inspirerande och matnyttig smakprovning av det moderna ledarskapet där vi kommer att utforska flera dimensioner utav det som motiverar människor.Under hösten erbjuder Egonaut följande fyra ”på-vägen-hem-seminarier” där vi behandlar rykande heta ämnen som:

Generationer i arbetslivet – 16 september (15.30–17.30).
Innehåll: Vi ger oss ut på en tidsresa som försöker besvara frågor om vad som motiverar olika generationer. Vi diskuterar även vad som är ”rätt” ledarskap för respektive åldersgrupp?

Drivkrafter – 14 oktober (15.30–17.30).
Innehåll: Lär dig förstå de universella drivkrafterna som alla människor delar. Få insikt i hur individuella drivkrafter passar in i motivationspusslet.

Kreativitet och entreprenörskap – 11 november (15.30–17.30).
Innehåll: Följ med på en resa genom fyra dimensioner av kreativt tänkande. Lär dig förstå begrepp som flow och 4B.

Coachande ledarskap – 9 december (15.30–17.30).
Innehåll: Det coachande förhållningssättet är en förutsättning för att människor skall utvecklas och prestera med sin fulla kapacitet. Lär dig att förstå hur du blir en coachande ledare.

Du anmäler ditt deltagande via våra sidor på Facebook eller LinkedIn där vi finns under ”Egonaut”.
En beskrivning av respektive seminarie finns att ladda ner från Facebook och LinkedIn.
Har du frågor/tankar/idéer så hör gärna av dig!
Kostnad: 100 kronor per deltagare och seminarium. I priset ingår kaffe och kaka.
Plats: Sigma-huset, Dockplatsen 1, i Malmö

Väl mött!

Operation : Nya böcker ,ny hemsida och sommar!

Image Thumbnail Image Thumbnail Image Thumbnail
Image Thumbnail Image Thumbnail

Nu har vi uppdaterat hemsidan med ny information och ny grafisk profil. Värt att nämna är att böckerna i revision 2 nu går att beställa samt att jag lagt upp några smakprov av det nya materialet med. Smakprov på innehållet finner du här: Länk
Sommaren är på intågande och Egonaut ser ut att få ett fullspäckat höstschema med två inbokade kurser samt ett antal inspirationsföreläsningar på olika ämnen.

Jag passar på att önska er en riktigt god sommar med fantastiska salta bad, mycket grilldoft och sena kvällar med rosévin.

”In summer, the song sings itself”
– William Carlos Williams

Kan du bli profet i din egen stad?

Ryan Bingham: [on getting through airport security] Never get behind old people. Their bodies are littered with hidden metal and they never seem to appreciate how little time they have left. Bingo, Asians. They pack light, travel efficiently, and they have a thing for slip on shoes. Gotta love ’em. Natalie Keener: That’s racist. Ryan Bingham: I’m like my mother, I stereotype. It’s faster.
(George Clooney – från filmen ”Up in the air”)

Varför är det de människor som står dig närmast som ofta är de sista att märka att du förändrats när du anstränger dig till det yttersta för att lämna ett osmickrande drag bakom dig?
Varför tror vi att att romer skall köra flakmoped och sälja kattguld?
Varför tror vi att alla studenter lever på nudlar och gör sitt eget vin i badkaret?
Är verkligen alla balter på brottsturné? Varför förväntar vi oss att en äldre man med stort vitt rufsigt hår skall vara ett geni på fysik?
Och framförallt varför får du inte bli profet i din egen stad?

Svaret på alla frågorna är HEURISTIK.

Ordet är inte så vanligt förekommande i vardagligt tal, men effekterna av heuristik står för kanske de mest utpräglade dragen hos oss människor. Heuristik genomsyrar alla tankeprocesser och alla samhällsskift. All rasism, allt stereotypande och alla förutfattade meningar ligger begravt inom ordets revir.

Så vad är då heuristik?
Enligt evolutionspsykologiska teorier så hävdas det att detta är en av de mest avancerade kognitiva förmågor vi äger. Det hävdas att heuristik har en direkt tydlig koppling till vår förmåga att överleva. När vi använder oss av heuristik så gör vi nämligen ”tankehopp”. Vi drar slutsatser baserat på lite information och gör en bedömning av någonting utan att känna efter om det är sant.

En form av heuristik återfinns i hur vi behandlar våra vänner. Det är bara de första gångerna vi träffar våra vänner som vi känner efter hur de är. Därefter lutar vi oss emot en fixerad bild utav hur vi förväntar oss att de skall vara. Om du har skapat dig en bild av att din vän Lisa ”är alltid så glad och trevlig” så kommer din heuristik att se till att du inte ifrågasätter den bilden när du träffar henne. Faktum är att du kommer att medvetet sortera bort alla intryck som berättar för dig att hon inte är glad just idag. Av denna anledning så är det ofta de människor som inte känner oss som är duktigast på att märka när vi förändrar vårt beteende. De som känner oss är alltför upptagna med att hålla fast vid den heuristiska bilden de har av oss. Det finns helt enkelt en mall för hur de uppfattar oss och den mallen försvarar de frenetiskt.

Varför gör vi då på detta viset? Kanske är det mer energieffektivt för hjärnan att helt enkelt kunna låta bli att analysera varenda aspekt av vår tillvaro. Det är sannerligen mer avslappnat för oss att inte behöva vrida och vända på varenda situation och sinnesintryck för att förstå tillvaron.

Det är av denna anledning som det är svårt att bli profet i sin egen stad. Om du en gång i tiden var en assistent så kan det bli svårt för resten av din avdelning att nu se dig som en ledare och chef. Du kommer alltid att vara mer lämpad som assistent än som chef för dessa människor. Människor har en tendens att tidigt sätta en stämpel på dig (”Hon är en typisk assistent, lyhörd och noggrann!”). Men du får bara EN stämpel. Det är jobbigt om du dessutom skulle vara lämplig som chef eller försäljare. Det blir så spretigt för människors medvetande att hålla reda på.

Det går givetvis att förändra människors kristalliserade bild utav vem du är, men du kan behöva en hyggligt stor slägga för att krossa den gamla silhuetten först. Den här heuristiken går igenom i en mycket riklig antal situationer i våra liv. Den förklarar varför våra föräldrar har en tendens att alltid se oss som barn och att de kallar oss för ungdomar trots att vi passerat 33 års ålder. Den förklarar tyvärr också varför vi tar individer och placerar dom i ett kollektivt fack baserat på vilken politisk åskådning dom har (”moderater är bara intresserade av pengar”), vilken hudfärg dom har(”alla asiater kan Karate”) eller andra utseendemässiga attribut (”hur många blondiner krävs det för att skruva i en glödlampa?”).

Att förstå heuristik är antagligen det första steget att ta för att själv kunna förhålla sig till begreppet. För min del så har det blivit något som jag tänker på regelbundet. Själva vetskapen om att det finns heuristik är något som varit mig behjälpligt i att bearbeta mina egna fördomar(ja jag vet att alla romer inte kör flakmoped). Försök sluta att stereotypa och börja att se människor runt omkring dig som dom är NU, inte som dom var när du lärde känna dom. Jobbar du på det så kan du bli rätt förvånad över vilka personer du omger dig med.

Abstrakt eller konkret kunskap?

Abstrakt eller konkret utbildning, vilket är bäst?

I den roll som vi har idagsläget så kommer vi ofta in på frågor kring hur den ultimata utbildningen är. Det som verkar vara en stor källa till diskussioner är om en utbildning kring ledarskap skall vara konkret eller abstrakt. Med konkret utbildning så brukar det menas metoder, modeller , femstegstrappor eller punktlistor. Det brukar talas om verktyg som direkt kan omsättas praktiskt i arbetet.

Med abstrakta utbildningsmoment så brukar det avses filosofiska funderingar såsom ”Hur engagerar du dina medarbetare?” eller ”Hur hanterar du en yrkesmässig konflikt med en medrbetare som samtidigt befinner sig i en livskris?”.

Vad det gäller den uppfattningen av vad som är abstrakt och konkret så märker jag av en polarisering mellan olika grupper av deltagare. Några deltagare kommer in på ledarskaputbildning med en föreställning om att de kommer få ett häfte med kantiga modeller som skall göra dem till ledare. De betraktar ledarskap som om det är ingenjörskonst där färdiga ekvationer finns för att möta individer och uppnå resultat. Kanske är det inte så konstigt att de har denna uppfattning då många andra kurser som handlar om yrkeskunskaper är på detta viset. Jag var själv på en kurs i projektledning enligt PPS-metoden där vi tillbringade en vecka med att studera olika diagram och formulär. Det som slagit mig är dock att även om vi lär oss en metodik utantill ner på detaljnivå så är den metodiken fortfarande bara ett verktyg. Oavsett hur bra en hammare är så kommer den inte skapa underverk om snickaren är otränad(eller obegåvad).

Projektledning och processmetodik är yrkesområden där det kryllar av människor med tunga certifikat men som HELT har missat den abstrakta delen av skolan(som min kollega uttryckte det så har de missat att ordet ”projektledning” slutar på ”ledning”). Hur styr vi ett projekt där alla projektmedlemmarna gör passivt motstånd för att de känner sig överkörda och detaljstyrda? Hur skapar vi ett engagemang och en känsla av tillhörighet som gör att våra medarbetare levererar till 100%(och kanske mer)? Denna typ av frågor finns det ingen metod som täcker. Även med högsta certifieringen inom vilken projektmetodik som helst kan jag helt missa detta. Det som kommer att påverkas är istället de resultat som jag eftersträvar, fast i negativ tappning.

Dessa mjuka faktorer är vad jag anser är den abstrakta delen av ledarskap. Jag gillar att tänka i metaforer för att uttrycka komplexa saker. Jag skall försöka förmedla min bild utav vad ledarskap är för mig.

Tänk dig att yrkeslivet är som ett stort vidsträckt hav. Här och var så finns det flytbojar. Dessa flytbojar kan vi klamra oss fast vid för att vila och hämta andan. I den bemärkelsen så är dessa bojar de metoder och modeller som finns. Bojarna är konkret kunskap som är fyrkantig i sin natur och som hjälper oss att strukturera. Att kunna ITIL kan vara att hänga fast vid en flytboj. Själva förmågan att kunna simma däremot är det som är den abstrakta delen av vår kunskap. Här ryms insikt om vad en konflikt är, hur människor påverkas av förändringar eller hur gruppdynamik påverkar en grupps produktivitet.

Avslutningsvis så tror jag att ingen ledarskapsutbildning värd namnet är enbart konkret till sin natur. Konkret information är ofta direkt applicerbar i verksamheten. Det abstrakta är mer av en ständig tankeprocess som föds och som följer den som presenterats för den genom livet. Det konkreta och det abstrakta är varandras Yin och Yang i lärandet och vi behöver dem båda.

”Om allt man har är en hammare , så tenderar man att betrakta alla problem som om de vore spik”
-Maslov

Sticka ut eller följa strömmen?

Vi sitter i skrivande stund mitt i en stor upphandling av utbildningar. Vi har på många sätt hamnat vid ett vägskäl kring vad vår framtoning skall vara för Egonauts ledarskapsprogram.

Detta har fått mig att fundera kring det här med att vara anorlunda kontra att ”följa strömmen”. Egonaut är inte ett inarbetat traditionellt koncept som synes utan vi har arbetat på ett annat vis. Det finns alltid ett inarbetat mönster att följa. Det finns en färdig mall för hur saker har gjorts hittills för att nå framgång. Om vi sedan vill vinna över de som är framgångsrika så brukar det naturliga vara att öva på det som DE gör tills att VI blir bättre än vad de är.

Vi nöter helt enkelt på samma löpbana som dem och försöker vässa samma tekniker som de använder till perfektion. Iallafall så är detta hur 99% av oss resonerar kring konkurrens.

Men den där resterande procenten?
Det är där i den som det döljer sig alla Janne Boklöv och alla Stefan Holms. Det blir ibland en strikt fixering kring det formella och det vedertagna hos oss. Men det finns de som går emot strömmen och finner sin egen väg.

Ifall du ÄR i linje med det som är normen så är det bra. Om du ÄR lång så kan du säkert bli en ny Kobe inom basketen och spela på toppnivå.

Är du väldigt kort så kommer du INTE att bli en ny Kobe. Du kan däremot finna din egen spelstil och bli en ny —– (fyll i ditt namn) istället. För inte så många år sedan så var det ”dykstilen” som dominerade totalt inom höjdhopp. Det var den som alla atleter filade på och lade ändlösa timmar på att finputsa. Sen kom plötsligt ”floppstilen” och vips så var det den som blev normen(dock inte utan att ha blivit utskrattad först).

Sålunda tror jag att det förhåller sig så här:

Passar den du är in i normen så följ den om du känner för det.
Om normen däremot ger dig ett underläge så våga sticka ut och gå din egen väg.

Ledarskap är plockepinn

Någon som arbetade med personal (vi kan kalla honom för Lasse, eftersom han faktiskt heter så på riktigt)kom för några år sedan på att ansvar är viktigt. Som genom en snilleblixt insåg Lasse att ansvar får människor att känna sig viktiga och som att de har ett inflytande. Vi får status av ansvar och makt helt enkelt. Ordet ”manager” hade en gång en betydelse. Hade du ordet manager på ditt visitkort så hade du faktiska mandat. Sen kom samma Lasse på att när vi satte ordet manager i någons titel så blev dessa människor sporrade och uppmuntrade.

Som en följd av detta så hade snart alla (och deras mammor) ordet manager i sin titel. Ordet tappade inom loppet av ett decennium sin betydelse och blev bara ett suffix. När nu ordet manager har försvunnit i inflation så börjar sökandet efter nästa ord som skall ha en motiverande effekt. Det verkar vara leader alternativt director som blivit den nya titel som snart är lika utvattnad. I verkligheten så finns det numera väldigt få roller med rena snittytor när vi talar om mandat. För tio år sedan så hade företaget Fotbollar AB sagt till medarbetaren Stina att: ”Nu har du minsann fullt ansvar för alla bollar Stina!”. Sen så hade Stina VERKLIGEN varit den som hade något att säga till om bollarna.

Idag så berättar vi för Stina att ”Du har fullt ansvar för bollarna”. Sen går vi ett varv på kontoret och berättar för Tomas att ”Du har mandatet att bestämma vart alla våra bollar skall rulla!”. Vi låter sedan en annan medarbetare vid namn Patrik veta att ”Du får härmed fria händer att bestämma över alla bollars utseende!”. Lisa får som kronan på verket veta att hon ”helt oinskränkt får bestämma vilka färger som våra bollar skall ha”. Sen kan vi luta oss tillbaka och se hur högröda människor frustrerat leker plockepinn med de ansvar som de levde i illusionen av att de faktiskt ENSAMMA ägde.

Just detta scenariot är något som jag uppfattar som symptomatiskt för många stora organisationer idag. De har så snöat in på idéen om att alla skall ha ett ansvarsområde, så att INGEN i slutändan egentligen har något att säga till om. Det tragikomiska är att vissa av dessa dessutom lever i lögnen av att de har byggt en organisation avdelaktighet.

Min devis är att: dela ut äkta ansvar eller inget alls!
(människor av idag har stora bullshit-detektorer och är smarta nog att genomskåda tomma löften)