Vad är status?

Ordet status har du hört förut. När status dissikeras som begrepp i socialpsykologisk tappning så blir det plötsligt betydligt mer mångbottnat som ord. För mig har status blivit ett sådant ord som färgat den lins som jag betraktar allt igenom numera. För mig har ordet och begreppet status för all framtid fått en innebörd som är omöjlig att sopa bort. Jag tänker dagligen på staus och hur det smyger sig in i konversationer och i mina tankar (dock oftast helt obemärkt).

Föreställ dig att du sitter i ett rum med ett tiotal människor som du känner hyfsat väl. Hälften är kollegor och hälften är dina vänner. Tänk dig nu att du tvingas att gradera alla i rummet inklusive dig själv enligt en lista. Du skall gradera vem som är intelligentasti rummet från vänster till höger. Knappt har du blivit klar med den uppgiften innan du behöver gradera alla igen efter parametern vem som är starkast respektive svagast. Sedan rikast respektive fattigast. På detta viset skulle du sedan kunna hålla på och gradera dessa människor efter diverse förbestämda mönster om och om igen. Det otäcka är att du skulle ofelbart komma fram till att det går ganska lätt att göra så med. Varför är det enkelt då?
Jo, vi människor har undermedvetet en lång rad med kognitiva listor i huvudet.

Detta är färdiga listor som existerar av en enda anledning. Det är nämligen en del av vår sociala drift att känna till vår egen STATUS. Denna status är något som vi enbart har i förhållande till andra. Med andra ord. För att vi skall veta var vi är så måste vi sålunda vara bättre eller sämre än någon annan.

All marknadsföring har förstått detta och inom reklam så finns det egentligen bara två drivkrafter som kan användas för att sälja något till oss. Det ena är att bygga på vår rädsla (”köper du vår kaviar så får du inte bältros”) eller så är det saker som talar till vår inneboende drivkraft åt att öka vår status(”Använder du vår makeup blir du snygg och alla älskar dig”).

Fundera på hur många samtal du för dagligen som egentligen handlar om status.

Vårt val av bilar, kläder, skolor, möbler och även vänner är ofta en del av ett medvetet eller undermedvetet handlingsmönster för att tillskansa oss status.

Den inkomst vi har och de bragder vi utför inom yrkeslivet blir likaså till skinande medaljer som vi pratar vitt och brett om för att bygga status(”Jag driver ju det här superviktiga projektet just nu för en kund”). Även en så oskyldig handling som att ge en annan människa goda råd, handlar om status. Genom att jag ger dig ett råd så visar jag också indirekt att jag är liiiiiite mer upplyst än vad du är. Kanske är det därför det är så svårt för många människor att ta emot just goda råd. Handlar det dessutom om negativ feedback så är det sju resor värre. Att vår status av någon anledning skall förändras är bland det mest ångestladdade som vårt medvetande kan utsättas för. Kanske är det därför så många människor mörkar sin egentliga status och syr fast Gant-märken på pikétröjan dom köpte på Åhlens. Kanske är det därför som att de exklusiva klädesmärkena säljer som bäst när det är lågkonjunktur. Kanske är det därför i detta tidevarv som så många människor belånar sig långt över sin ekonomi.
Tänk dig att din partner vinner en miljard kronor och blir världskändis. Tänk vilken obalans det skulle skapa i ert förhållande. Visst skulle han eller hon vara densamma ändå, men det som skulle förändras drastiskt skulle vara din status.

Det finns nog en anledning till att Hollywoodstjärnorna alltid verkar vara tillsammans med andra Hollywoodstjärnor och inte en rörmokare från Wisconsin. Men kärleken skall ju vara blind?

Nej vår status är beläget i själva epicentrat av vårt beteende och den är en öm punkt för de flesta av oss. Sen jag fick fenomenet presenterat för mig så har jag aktivt försökt att styra bort samtal som handlar om status a la
”Jag åkte till Milano och jul-shoppade över helgen. Var köper du dina julklappar förresten?” till att bli något som inte handlar om status alls.

Värt att fundera på är dock följande:

Problemet och stressen med status-tänkande bygger på att vi jämför oss med andra människor. Vore inte alltid det mest naturliga valet att se bara till oss själva när vi jämför en prestation? Vi kan helt sonika studera vårt resultat baserat på vad vi presterade förra gången. Har vi gjort det bättre så har vår egen interna status stigit, har vi inte lyckats med en förbättring så är det förmodligen bara vår egen huvudvärk. Att jämföra sig med andra människor är bara dumt. Det sitter en lapp på min vägg som lyder:

”Never compare your inside to somebody elses outside”

Svensken – Hur extrem är medelSvensson?

”Vi är inte olika! Det är DU som är olika i så fall!”

Varför betraktar vi oss alltid som normen?
Hur fungerar den kulturella integrationen i ett företag som Sony Ericsson egentligen? Japansk och svensk kultur är i princip varandras diametrala motsatser!

Vi svenskar har en tendens att tänka på vårt beteende som lagom. Det är alla andramänniskor som sticker ut och är extrema. En aspekt av beteende som vi pratar om på våra Egonaut-seminarier är den kulturella prägel som vi alla har(men som är osynlig för oss själva).
Just begreppet av att vara en ”medelSvensson” blir väldigt skevt när vi jämför vårt beteende med andra kulturer.

Det har genomförts en mycket detaljerad och ambitiös studie av en herre vid namn Geert Hofstede där hans forskning har dissikerat fem dimensioner av beteende över sjuttiofyra länder. Jag är garanterat inte den enda person som läst denna och fått ett par tankeställare kring vårt beteende. Speciellt som SVENSK är den oerhört värdefull(mer om detta strax).
Hela vår kultur är mentalt befäst och speglad utav allt från förebilder, reklam, moral och ner till sådana saker som ordspråk. Här i väst säger vi att
”bättre att lyssna på den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. I USA säger de att ”The squeaky wheel gets the grease”. I öst däremot är bilden en helt annan.
”Det är spiken som står ut som blir nedslagen” säger man. Det finns en tydlig skiljelinje mellan att bejaka Individen(väst) kontra att bejaka familjen(öst) som värdegrund.

Vi har en utpräglad del av etik och moral som säger oss att vi skall ”stå för våra åsikter” och att vi skall uttrycka oss i ”rakt och tydligt ordalag”. Detta är ett typiskt individualistiskt förhållningssätt. Att våga bli arg är en makthandling och ibland förknippat med pondus och ledaregenskaper i väst.
I Indien eller Kina däremot så är det en dygd att klara av att undvika konflikter. Att bli arg är i större delen av Asien förknippat med att ”tappa ansiktet” och att göra bort sig.

Andra aspekter av beteende är starka markörer för vårt förhållningssätt till yrkeslivet. En sådan markör är vårt förhållningssätt till auktoriteter. I skandinaviska länder ser vi det som en självklarhet i att vi skall ha ett mått av delaktighet och påverkan på de beslut som fattas kring vår yrkesroll. I länder som Kina och Indien skulle ingen drömma om att visa den minsta rynka av misstycke emot en arbetsgivares beslut. En viktig sak att framföra här är att i dessa länder så känner de inte sig nödvändigtvis som offer för att de inte kan påverka sin chef. Snarare så ser de det som att det är chefens jobb att fatta beslut och att det inte är en arbetsbörda de vill dela på. I öst så ser de tillochmed vår förkärlek för att vara delaktiga som ett tecken på barnslighet.

Det här blogginlägget skulle kunna bli oerhört långt då det finns massor med intressanta aha-upplevelser att fiska upp ur denna etniska malström. Istället rekommenderar jag er att läsa Geert Hofstedes bok ”organisationer och kulturer”. Det verkligt intressanta att ta med sig ur upplevelsen är insikten i att svensken som person absolut inte är en medelSvensson. Svensken är från ett globalt perspektiv en punkrockare som inte passar in på normen.

Ernst Kirschsteiger är en Johnny Rotten i fårakläder.

Walkie-talkies och rörpost anyone?

När jag började arbeta i IT branschen på nittiotalet så blev jag bländad.

Min arbetsgivare gav mig en mattsvart laptop från IBM och en handdator stor som en övergödd bäver (batteritiden var på typ 30 sekunder). Därtill kunde jag hämta mail från vilket hotelrum som helst med hjälp av ett analogt telefonjack. Som laktosfri grädde på moset fick jag dessutom en telefon med dual band(KAPOW!), vilket innebar att jag kunde ringa med den i både Europa OCH USA. Bara att få en laptop var på den tiden ett oerhört privilegium och det fanns en (något geekig) imponadfaktor i att kasta upp en bärbar dator på tåget( ”ursäkta, jag bara måste skriva lite i AFFÄRSKRITISKA dokument på min LAPTOP medan jag sitter på TÅGET”).

Drygt tio år senare så räknas det som en mänsklig rättighet för vem som helst i västvärlden att garva åt ”Star Wars kid” för femtioelfte gången medan vi sitter på muggen. Vid tillfället när jag började jobba var jag bländad av all IT-kraft som min arbetsgivare försåg mig med eftersom det gav mig möjligheten att vara MER PRODUKTIV än vad jag var som privatperson. Jag fick verktyg för att kunna förlänga min förmåga att leverera resultat.
Men hur är det med detta idag?

Säkerhetstänket inom IT har passerat sitt bäst före datum och har gått från att vara ett hjälpmedel till att bli ett stigma. De flesta företag hanterar sin information som om de vore NASA. Det fantastiska är dock att det är bara NASA som är NASA(DuH!)
Någonstans så har samtiden och privatlivet sprungit förbi yrkeslivet som en kokainstinn gepard i en lustgasmatad porsche. Fundera på följande:

Tänk dig att du börjar en anställning idag hos en arbetsgivare på ett flådigt IT företag. Du anländer fylld av inspiration en solig måndag i April och möts av ett skrivbord med en beige ordbehandlare.
Istället för en trådlös telefon står ett gammalt socialistgrå bakelitmonster till telefon med nummerskiva. Iställlet för email så har du rörpost. Istället för printers så finns det karbonkopior. Låter konceptet främmande?

Låter det som en arbetssituation med potential för att klippa sönder all din produktivitet?

Märkligt nog så är det EXAKT denna bakvända spelplan som yrkeslivet i de allra flesta fall dukar upp för människor i generation X och Y. (Detta inkluderar vem som helst som är född från 1963 till 1991).

En typisk 25 åring av idag har ett kontaktnät på 200-600 personer som denne kan nå via fingertopparna över internet. Social media kopplar ihop Gen X och Y med ett nätverk av kompetens där gränsen mellan vän och kollega är försatt ur spel. Som regel finns det en iphone eller androidlur i fickan som inom en tidsrymd av två knapptryckningar kan nå email och messengers. I väskan ryms en minipc med mobilt bredband som ger access till en media-twistpåse av spotify, facebook, twitter, wikipedia, google, youtube på några ögonblick varsomhelst närsomhelst.

Kort sagt så befinner sig den moderna människan i ett nålsöga av information. Detta förhållningssätt till teknik gör att de unga generationerna blir digitala infödingar med en kompetens och en närhet till information som är oöverträffad. Frågar vi Gartner så har de påvisat ett mycket fascinerande faktum som bekräftar den världsbilden.

Gartner spår att idag så är inte en individs kompetens det mest relevanta i framgång. Det som nämligen är ännu viktigare är styrkan på den samlade kompetensen i en individs nätverk!

Så vad gör företag för att dra nytta av unga människors kapacitet?

Svaret är att allra oftast sysslar de med en strategi betitlad: ”kväv och förgör”.

Företag har intranät för envägskommunikation från ledning till anställda. Företag bjuder inte in till dialog med de anställda utan signalerar tydligt att de önskar en monolog. Istället för wikis och community-tänk så finns strikt administrerade filservrar spärrade efter avdelningstillhörighet. Företagen stänger av vägen att kontakta de sociala nätverken och ”Website access restricted” lyser ilsket på LCD skärmarna. Det tar fem minuter att skapa en wiki på internet, medan det utan problem tar 2-4 veckor i ledtid för att få företags IT att skapa en motsvarande funktion på en filserver. Vad händer med kreativitet och inspiration under sådana premisser?

För att komma åt företagsrelaterad mail så är Iphones två knapptryckningar fjärran. Istället handlar det om märkligt krångliga kodsekvenser som matas in till skenet av någon digitaldosa på ett hotellrum.

För första gången i IT-åldern har vi nått en punkt där arbetslivet vingklipper produktivitet för de som tar på sig arbetsstassen.

Så vilka företag har då efterlevt aktivt att sponsra Generation X och Y med teknik och mindset för nutiden? Jo det är företag som Google, och inte minst Apple. Hur går det för dessa företag i denna tid präglad av pengabrist och uppsägningar? Jo det går spikrakt uppåt trots att allting annat brinner.

Chuck Norris finns på twitter, vad finns det för ursäkt för ditt företag att inte göra det?

Chuck Norris once taught a class called Asskicking 101. There were no survivors!”

Väntar du på en våg?

Jag tycker att framtiden är något som vi kan vänta med att oroa oss för. Paradoxen i påståendet är jag medveten om.

Yrkeslivet är under akut förändring och här i söder står lobotomerade giganter till företag och hoppas på att det skall komma en ny varm våg av högkonjunktur och forsla bort dem till en varm plats.

Lobotomin materialiserar sig som en oförmåga att vilja tänka i nya banor. Den yttrar sig som ett krampaktigt tag om det som en gång var. Vi befinner oss i en atomvinter där inte de starkaste utan kanske snarare de mest adaptiva kommer att gå segrande ur.

Min nya favorit filosof Seth Godin har skrivit att för tre hundra år sedan handlade framgång om att ha den bästa farmen. För tvåhundra år sedan handlade framgång om att bygga den bästa fabriken. Idag så handlar framgång om att ha de bästa idéerna.

Jag tänker speciellt på den bransch som jag står med en fot i, nämligen IT-branschen. Den har hunnit avverka ett par vågor hittills. Jag tänker på tiden som flutit som en sinuskurva med toppar och dalar.

När IT var ”ungt” på 90 talet så kom den första rejäla vågkammen. Det verkar som att allmänheten betraktade informationsteknik som att det var magi. IT var mystiska algoritmer och kryptiska kodrader som skapade automation och mirakel. PÅ den tiden var IT vetenskap för gemene man/kvinna. Detta avspeglades givetvis i konsulternas timtaxor där experter i diverse dagsländediscipliner(exempelvis kunskap i WAP) snabbt lyckades kamma hem timarvoden på flera tusen kronor.

Sen kom en profet i Helly-Hansen och lyckades överladda marknaden till den grad att de euforiska förväntningarna sprack som en chorizo på en grill(efter ett kort kvidande).

IT blev med ens kallare än en död eskimå!

Men någonstans kring 2004 så började det hela resa sig igen. Branschen kom upp ur sinuskurvan och reste sig på ostadiga ben. Vips så var ruljangsen i full rullning igen. WAP var borta som begrepp och istället pratades det om Web2.0 och om att förflytta produktion till Indien. Nu kom IT upp på en ny vågtopp. Inte lika hög som förr dock. Den konsult som på den förra vågen kostade 2000SEK i timmen, låg nu på ca 1200SEK.

IT var inte längre magi, utan nu var det ingenjörskonst. Fortfarande något som inte den breda massan begrep ( faktumet att de flesta människor över 50 fortfarande kallar sin pc för ”datan” backar upp det påståendet).

Sen snurrade hjulen fort. Konsultbolagen broilade upp sig och spelade med nypumpade muskler i en psykedeliskt färgsprakande högkonjunktur. Det växte så fort att svensk arbetskraft började ta slut. Människor med efternamn som bestod av dussintals konsonanter började simma på CVoceanen hos rekryteringsfirmorna.

Sen kom 2009 och en massiv vägg av ekonomiska tegelstenar stod plötsligt framför hela branschen(igen).

Med en fusion av lågkostnadsländer och svikande intäkter för de lobotomerade jättarna så har nu sinuskurvan vänt ganska långt igen. Den är på väg upp, men nästa vågtopp kommer att vara mindre hög än den föregående. Priserna går ner och IT är inte längre ingenjörskonst. Nu är det teknik. Grå sosse teknik som uppfattas som två hål i väggen. Vår bransch har blivit ett öststatsblock av bostäder i arbetsmarknadens storstad. Samma IT-projektledare som först kostade 2000SEK i timmen på den första vågen har nu passerat de där 1200SEK vi nämnde tidigare och kan hyras ut för 500-800spänn i timmen.

Borta är mystiken och all den nyvunna ekonomiska momentum som fanns tidigare. Branschen har blivit medelålders och vad som återstår att fundera på är hur den fyrtioårskrisen skall hanteras?.

Clifford Stoll sa det bra. När vi gör något en gång så är vi forskare. När vi gör det två gånger så är vi ingenjörer. När vi gör det en tredje gång då har vi blivit tekniker.

Jag är en forskare enligt den metaforen och jag tänker fortsätta att hitta en ny sinuskurva, en ny våg helt enkelt. Frågan som är värd att ställa sig själv är var på vågen som ditt företag och din bransch befinner sig.

Att utvecklas till sin maximala potential är för mig att finna de sinuskurvor som befinner sig i sin första svängning. Det stadium där det fortfarande finns ”magi”. Så vänta inte på en våg, byta till en som befinner sig i rätt läge istället.

Vad formar vår personlighet?

”It is beauty that captures your attention,
but it is personality that captures your heart”
-Anonym

Jag hörde en gång en neurolog metaforiskt beskriva vår hjärna som ett piano. Han beskrev hur detta piano har miljoner tangenter och hur det vi beskriver som vårtmedvetande är den hand som spelar på dessa tangenter. Varje tangent är då i denna metaforen en respons på vår omgivning.

Jag har tillbringat de senaste åren med att försöka förstå den mänskliga rebusen (behöver det tilläggas att jag inte lyckats?). Jag tänker på de faktorer som påverkar varför vi är som vi är. Det känns som att det finns SÅ många dimensioner av vem vi är och varför vi agerar som vi gör. Vår själ är som en smörgåstårta där varje lager av beteende är ett bidrag från olika sponsorer.
Detta är de lager som jag funnit hittills, men fyll gärna på ifall jag missat något:

-Generationstillhörighet : Vi är formade av olika världshändelser och en person född på 30 talet har sannolikt en annan värdegrund än någon född på 80 talet.

-Arv : En stor del av den vi är baseras på DNA. Att vara extrovert eller introvert är exempelvis biologiskt ett uttryck för hur hög hormoniell tröskel vi har för stimulans.

-Miljö : Familjeförhållande och ekonomiskt status under vår uppväxt har en tendens att sätta ett avtryck inom oss.

-Strategi : Vi har också en otrolig förmåga att ”ge oss fan” på att agera efter ett viss patos. Vi kan sätta upp livsmål eller ideal som vi sedan orubbligt följer.

-Kultur : Mellan öst och väst finns det stora skillnader i vår uppfattning av livet. I öst värdesätter man kollektivet medan väst hyllar individualism. I öst är tiden cirkulär , medan vi i väst har en tendens att se allting som ett projekt.

-Genus : Vårt kön påverkar oss i olika stor utsträckning baserat på kulturella normer och personlig integritet. Om det påverkar oss biologiskt eller inte det verkar det inte finnas någon konsensus kring.

– Behaviourism : Det finns de som hävdar att alla våra handlingar är respons på yttre faktorer. Kort sagt så är vi egentligen viljelösa verktyg där våra instinkter är det som egentligen drar i trådarna. Se Pavlovs hundar

– Social påverkan : En gren av psykologin som kallas social psykologi har studerat hur situationer med exempelvis grupptryck är det som styr hur vi agerar som personer i hög utsträckning.

Syskonskaran : Det finns forskning som visar att chefer oftast är de äldsta i sin syskonskara.

Ålder : Hur vi reagerar i en given situation är även det något som förändras med ålder. Bland annat känslan av upplevd kontroll i livet är något som ökar med ålder har det visat sig.

Vilket lapptäcke vårt beteende är!
Fascinerande är det dock att försöka tyda alla komponenterna. Kanske finns det slutligen en dag då vi kan säga att vi förstår varandra på riktigt.
En bra början på hela rebusen vad det gäller att navelskåda sig själv kan vara att göra ett Jung test(Jungs typologier) . Det finns ett gratis sådant här:

http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes2.asp