Min dotter går i åttonde klass när jag skriver detta. Jag slås av närheten som hon och hennes syskon har till känslor.
Deras generation har från skolan blivit tränade att känna empati och vara inkluderande genom initiativ som Friends.
De har blivit uppmärksammade på sin integritet och sin rätt att sätta gränser, genom kampanjer som Stopp, min kropp.
Deras tillvaro innehåller en oändlig mängd av media som på ett ögonblick kan servera dem roliga filmsnuttar, spel eller tillåta dem kommunicera med vem som helst närsomhelst.
De har allt detta och de har framförallt förmågan att identifiera sina känslor och sätta ord på dem. Trots detta skenar psykofarmaka och vårdkontakter.
“Vård eller behandling av psykiatriska tillstånd bland unga har nästan fördubblats sedan 2006.”*. Denna unga generation blöder.
Vad det beror på?
En del vill påstå att det inte finns fler depressioner idag än tidigare, utan att vi bara är mer benägna att söka hjälp samt att få det definierat på det viset.
Andra vill påstå att sociala medier är boven i dramat och den eviga jämförelsecyklon som den triggar i unga människor.
Men tanken kvarstår – dagens unga verkar prata mer om känslor än tidigare generationer. Trots att det antas vara terapeutiskt så mår de sämre. Varför?
Kanske att svaret kanske finns hos en forskare vid namn Dr. Tasha Eurich.
Hon har studerat ett motsägelsefullt fenomen: Att människor som jobbar med sin självkännedom vanligtvis mår sämre i jämförelse än den ”tysta starka typen” som hellre bygger en altan när de går igenom något jobbigt.
Det här är vad hon kom fram till efter en fyra år lång studie:
Människor som reflekterar över sina tankar och känslor mår oftast sämre.
Majoriteten av dem är mer stressade och mer deprimerade.
De mår sämre än personen som slipar sin veranda.
Men det finns en viktig observation: En minoritet av de som reflekterar är trots allt de allra lyckligaste.
Vad utmärker den minoriteten?
Hela skillnaden ligger i frågeställningarna de tänker på.
Det finns rätt och fel frågor. Fel frågor är att tänka:
Varför är mina kompisar så taskiga mot mig?
Varför är jag inte vacker?
Varför fattar jag inget och är så trög?
Dessa destruktiva frågor är rätt typiska hos tonåringar. De börjar med “Varför”
Vad Tasha kom fram till var att den framgångsrika gruppen tänkte istället “Vad”:
Vad är viktigt för mig i en vänskap?
Vad gillar jag mest med mig själv?
Vad tycker jag fastnar bäst i skolan, vilka ämnen fascinerar mest?
Genom att tänka vad, skapar vi handling och framåtskridande. Genom framåtskridande föds känslan av kontroll över sitt eget liv. Jag tänker att detta är värdefull forskning. Tack Tasha – Det är så vi ska träna oss själva och våra barn att tänka.
*Källa: Socialstyrelsens Inrapporterade depressioner och
ångestsyndrom bland barn och unga
vuxna – utvecklingen till och med 2018
ATT HA ALLT MEN VARA TOM ÄNDÅ
