En bitter påminnelse

Hon heter Maria
Hon sitter framför datorn och tårar rullar långsamt nedför hennes kinder.
Min vän har ett väldigt stort hjärta, hon ser Maria. Hon frågar henne varför hon gråter och undrar om hon vill prata.
Maria viftar bort det hela med att tårarna är en allergisk reaktion.

Någon vecka tidigare har Maria blivit inkallad till sin chef.
Hon kommer tillbaka och mascaran har runnit. Min vän frågar henne vad som hänt.
Marias chef har förklarat för henne att det kommit klagomål på henne. Maria får en sträng förmaning ”Att hon måste lämna privatlivet hemma och inte lasta andra med sina personliga problem”.

Den där dagen när hon berättade om ”sin allergiska reaktion”, det var den sista dagen hon var där. Maria sjukskrev sig och gick hem. Några dagar senare var det ingen som hämtade Marias barn på fritids. Hon hette Maria

Aldrig har jag hört en så tragisk och så kraftfull berättelse om just varför vi måste kunna vara sårbara på jobbet. Trygga att berätta när vi inte kan, när vi inte vet, när vi är osäkra, men framförallt trygga att berätta hur vi mår.

Kultur kan vara stark utan att för den skull vara god.
En god kultur börjar med att jag inte bara tillåts, utan även uppmanas att prata om hur jag mår – Hur HELA jag mår, inte bara på mina retuscherade semesterbilder, utan på djupet, i själen. En chef som förbjuder oss att prata om hur vi mår – är en ren hälsofara.

Och vi måste lyssna. Vi vet aldrig om den där kollegan med rödgråtna ögon har någon annan att prata med än just dig. Kanske är du den enda.
Kanske är din kollega Maria