Ljudlig eller stark

“Den ljudligaste i rummet är den svagaste i rummet”

Lars tog alltid god tid på sig. Konstpaus var ett totemdjur för honom.
Det gick att höra en nål falla när han blev tyst. Lars hade en lågmäld karisma som trollband hormonshispiga akneligister, mig inräknad.
Det var inte på grund av hur han talade med oss utan hur han lyssnade på oss.

Vi hade massor med andra lärare – Auktoritetsfigurer som predikade bredbent i timmar och visade noll intresse att verkligen lära oss något. De talade till oss som om vi vore får. Som en konsekvens hörde vi dem inte alls.

Lars var lärare i historia och tillämpade en annan pedagogik. Han berättade korta historier och ställde öppna frågor. När vi svarade lyssnade han på riktigt.
Han talade lungt och tyst. Ändå hade han vår fulla uppmärksamhet. Att bli hörd handlar inte om volym. “Varför stannade Tyskarna i Leningrad trots att vintern kom tror ni?”
Han använde tystnad för att fånga vår uppmärksamhet. Långa stunder infann sig där han inväntade att någon skulle ta ordet. Han var bekväm i tystnaden. Han visste att någon skulle svara förr eller senare. Detta var en av mina första upplevelser av styrkan i tystnad.

Många år senare är denna observation fortfarande samma för mig:
Dålig mötesdynamik handlar sällan om att någon säger för lite. Mer ofta handlar den om den som pratar för mycket.
För högljudda röster tenderar att överrösta perspektiv och idéer från andra.
Ifall vi stoppar in en kommentar i varje liten konstpaus blir känslan i konversationen hetsig och mindre stridslystna personer checkar ut.
“Den ljudligaste i rummet är den svagaste i rummet”. Citatet är från American Gangster där karaktären Frank Luca gör poängen att den som känner att den måste “ta plats”, gör så på grund av en inneboende svaghet. För även om ljudliga personer kan verka självsäkra, beror deras tendens att dominera diskussioner och att “ta plats” ofta på en underliggande svaghet – bristande aktivt lyssnande och respekt för andras bidrag.

En av de mer intressanta lektioner i ledarskap en pratglad chef kan få, är därför att aktivt ta en mindre central och en mer lyssnande roll, bara för en dag.
Jag citerar en kvinna som beskrev att just detta hände när hon tappade rösten:
“Jag förbluffades över hur kompetenta mina medarbetare var när jag inte kunde prata för dem utan de fick lösa det själva”

Detta är även ett kulturfenomen. Är ni en organisation där ledaregenskaper likställs med “vara glad för att prata” eller hur ser ni på frågan?