1982 – Morfar är min fadersgestalt.
“All eventuell uppvaktning undanbedes”.
Morfar sätter in annonser i lokaltidningen varje födelsedag med den uppmaningen. Han är en snäll och trygg. En sån person som härdar ut och gör rätt för sig.
Han lär mig att inte tycka synd om mig själv. Om jag klagar över något berättar morfar om hur han hade kortbyxor på vintern och fick gå två mil till skolan varje dag i uppförsbacke. På vägen hem var det uppförsbacke med.
Jag är ganska säker på att han fick slåss med en björn om sin skollunch varje dag.
Han är oerhört jordnära men har en ådra av kreativitet. Den tar sig uttryck genom att han snidar små figurer i trä med otrolig detaljrikedom. Båtar, hästar, hackspettar och människor får liv av hans händer. De pryder hans hem som en armé av lilleputtar.
Hans generation tycks uthärda snarare än prata. De hanterar känslor med verktyg och renoverar en gammal båt om det går igenom något jobbigt.
Ju bättre psykiskt mående, desto mindre virke går åt under ett år.
Som en konsekvens är männen i släkten både väldigt händiga och tekniskt orienterade. Kanske gråter de i en kudde ibland. Men aldrig synligt.
Min uppfattning av känslor blir från tidig ålder att det är onaturligt om de ageras ut och tar plats.
Mormor dör när jag är ett år gammal. Morfar blir själv då vid 63 års ålder. Han tar ut sin pension i förtid och slutar jobba. Han vill inte komma hem till ett tomt hem efter en arbetsdag där lampan är släckt. Det finns en tomhet som inte tusen promenader längs stranden kan fylla.
Men han cyklar till hennes grav varje dag och håller den fin.
Handlingar, snarare än ord, är hans språk.
Det krävs mycket kärlek att cykla en mil när november-regnet strilar ner.
Utöver det yppar han inte ett ord om sitt inre väder.
Men vi är bra på att dela tystnad. Vi är ofta själva tillsammans- I samma rum men i olika universum. Jag ritar Läderlappen och han läser tidningen. Ljudet av ett tickande golvur naggar tystnaden.
Generationen morfar tillhör är gemytlig, sparsam och
förutsägbar. När det är besök dukar de upp sju sorters kakor.
(jag upptäcker besviket att de alla smakar exakt likadant).
De äldre herrarna har en ägodel som väcker oerhörd respekt – guldklockan – Det ultimata beviset på att du gjort rätt för dig i livet.
Med diskret stolthet bärs den så att vi barn får titta på den i storögd förundran när vi har släktkalas. Den dignitet guldklockan för med sig får mig att likna den vid Excalibur.
Att vara redig tycks djupt rotat i deras sinnelag.
Redighet: att göra rätt för sig, inte lata sig, att vara ärlig och att inte vara en belastning för någon. Framförallt innebär det att hålla sitt ord och att vara jordnära.
Varje generation har något att lära de andra generationerna.
Jag förespråkar stort att vi med med vördnad ska lyssna in varandra.
(Om inte annat för att det är så förbannat fint).
Minne av Guldklockor och en tyst generation
