I engelskan finns ett vackert ord: Solitude – ett tillstånd av självvald ensamhet.
Att sitta på en brygga och dingla med benen.
Att känna vinden leka i håret och känna solkatter dansa över ansiktet.
Ett annat ord beskriver den ekande tomheten i att titta på en telefon som aldrig ringer. Känslan av att stå utanför värmen. Den ofrivilliga ensamheten: Loneliness.
I svenskan har vi bara ett ord för båda fenomenen: ensamhet.
Vi saknar ett ord som motsvarar solitude. När jag ordsnickrar brukar jag kalla det självsamhet.
Självsamhet är inte något som kommer automatiskt.
Långt ifrån alla är bekväma med att tillbringa en dag i en bokskog med sina egna tankar.
Många känner skam över att sätta sig på en restaurang själv.
Vissa vet inte hur de ska lösa en uppgift utan möten.
Många föräldrar oroar sig för att se sina barn utan tätt jämnårigt umgänge.
Precis som social kompetens är en färdighet, är solitär kompetens det också.
Om vårt medvetande ständigt matas med nya intryck, blir dopaminet som en droppställning vid vår sida.
Vi lär oss tro att lajks ger lycka och att glädje endast finns där champagnekorkar flyger och sorlet fyller rummet. Inget fel med folkhav – Men en människa som inte trivs i sitt eget sällskap, blir social av behov, inte av val.
Det finns en annan lycka i det stillsamma solitära.
Där serotonin formar en mjuk dov baston.
När vi tillåter oss att stanna upp, låta tankar blomma istället för att kidnappas av nästa kattvideo.
Vår tid har tränat oss att reagera, så mycket att vi tycks ha glömt hur det är att reflektera.
I reflektionen finns just de verktyg vi behöver för att hantera vår tid.
För att sortera bruset och se igenom vad algoritmer vill få oss att tro är verkligheten. För att hitta lugnet i en tid där AI, vid första anblick, verkar absorbera varje yrke som finns.
Mitt i virvlande världskonflikter och bindgalna aktiekurser – där i reflektion tar vi tillbaka makten över informationen.
Självsamhet ger oss tid att tänka.
När vi tänker, ökar kvaliteten på våra slutsatser.
Daniel Kahneman, som forskade om tänkandets psykologi, fick en gång frågan om sitt bästa beslutstips.
Han svarade enkelt: ”Wait.”
En bra gärning i vår tid är att återta kommandot över våra mikropauser.
Att inte ge vår uppmärksamhet till ett hetsigt insta-flöde så fort vi har tre personer framför oss i kön på Ica.
Att inte låta algoritmen bedöva oss på bussen, tåget, eller på väg mellan platser.
(Mängden barn som cyklar och tittar på telefonen samtidigt är absurd)
Carl Jung sa:
”Människan har två behov. Behovet av relationer – och behovet av att ibland få stänga en dörr.”
Det är det sistnämnda som är självsamhet.
Vilka små ögonblick av självsamhet har ni funnit?
Själv älskar jag att ligga på solvarma plankor och bara vara.
/ Linus (som fick en stund på en brygga i helgen och då föddes detta inlägg)
(PS: 2016 skrev jag boken Själv – Kraften i egentid för den som vill läsa mer om ämnet)
Självsamhet
