Strålglans och tyst elegans

Det börjar redan vid själva introduktionen på den nya arbetsplatsen.
De flesta kollegor ger ett allmänt trevligt intryck.
Men två typer av individer står ut.
Den ena typen (Typ 1) är de som har en stor social energi som imponerar från första stund. Det är som att de både bjuder upp i en social dans. Skickligt skapar de på fem minuter känslan av att jag känner dem. Deras beskrivning av vad de tillför får mig att känna att de är överväldigande betydelsefulla.
Deras ansvarsområden känns sofistikerade och deras kompetens bråddjup.
Jag bländas.

Individerna i typ 2 är inte lika socialt bländande. De har ibland hållning som en påse med skridskor.
De utstöter gutturala strupljud eller ett apatiskt ”hej” men lite mer. Eventuella samtal är en gnisslande bilfärd med handbromsen halvt åtdragen. Intrycket de lämnar fyra nyanser av grått.

Men det märkliga är hur tid påverkar.
Min erfarenhet är ofta att ett år senare är intrycket det omvända.
De som först bländade – deras aktie har ofta fallit.
Deras ord var ofta var mer grandiosa än deras reella bedrifter.

En tidigare kollega, en projektledare som vi kan kalla Heinz får tjäna som exempel för typ 1.
Han var åttiotalssolbränd, oerhört trevlig och energisk. Han tog initiativ till att prata varje gång. Dialogen blev fladdrig men hjärtlig. Han hade alltid tid för att ”snacka lite skit”. Jag tyckte det var rätt trevligt, om än lite intensivt. Jag började undvika honom i korridorerna efter ett tag, för jag visste att det alltid skulle försvinna minst tjugo minuters arbetstid om jag träffade honom. Men jag tänkte att hans sätt var uppskattat av de andra som var mer sociala än mig.

Efter en tid fick jag höra andra historier. Eftersom han var så social hade han inte fått något gjort. Faktum var att kunden hade gjort ett verb av honom:
”Att göra en Heinz”: att arbeta i månader och sen försvinna utan att ha lämnat efter sig ett enda dokument.

Typ 2 – De som gav ett anonymt intryck vid den där första introduktionsrundan,
stiger däremot ofta i aktning hos mig över tid. De har imponerat på mig otaliga gånger med överväldigande kompetens, filosofiskt djup eller underfundig humor.
På en tidigare arbetsplats tävlade vi på skoj om hur många pi-decimaler vi kunde memorera.
Vi gav varandra en vecka för att memorera och kom överens om att vi skulle ha fem minuter på oss att skriva ner vad vi kom ihåg.
En kvinna (låt oss kalla henne Anna, eftersom hon heter så), skrev ner 723 decimaler. Hon erkände efteråt förläget, att hon hade memorerat ännu fler men att hon inte hann längre på de där fem minuterna. Anna är ett exempel på de som inte framhäver sig själva vid första intrycket, men som senare blir sitt eget fyrtorn.
”Det sociala” ges stort utrymme i hur vi bedömer en människas förmåga, både i jobbintervjuer och i urval för exempelvis ledande roller.
Att en människa är den första att prata i ett möte, innebär väldigt sällan att de har de starkaste idéerna. Det finns en del ytterst blygsamma människor på den här planeten som lyser upp världen i smyg.

Jag tänker att vi måste göra allt i vår makt för att ge dem den uppskattning (de vanligtvis blir lite obekväma av men) som de förtjänar.