Den värld som inte syns

Jag träffade henne flera gånger eftersom hon var nyckelperson hos kunden.
Varje gång gick jag därifrån med en stigande känsla av oro – Oro för uppdraget och dess framgång.

Varje möte anlände hon och lämnade med samma apati.
Hur jag än försökte att reta hennes engagemang föll det platt.

Kulturarbetet skulle stå och falla med hennes engagemang.
Jag försökte gång på gång att inspirera – Att få henne att axla en roll som fanbärare. Min önskan var att hon stolt skulle ta ägarskap för det hon, jag och organisationen satt på pränt.

Det var på det femte mötet det vände. Oväntat, så glödde det till i blicken på henne. Som att det tändes en flamma till slut. Det var också det första mötet där hon log. Hon hade fixat håret den dagen och det var stort fint och krylligt. Jag minns ögonblicket väl. Jag tänkte för mig själv: “Vi är i mål!”
Vi var aldrig i mål. Jag fick inga svar på mail efter det. Det kom inte fler mötesinbjudningar från henne.

Hon hade inte berättat för någon av kollegorna.
Hur sjuk hon var och hur definitivt det var.
Det där fina håret var en peruk.
Någon vecka senare var hon inte i livet längre.

Bristen på engagemang och den grå uppgivenheten.
Nu förstår jag såklart. Jag tänker på henne ibland som en påminnelse av att
det finns en värld som syns och att det finns en värld som inte gör det

Kollegan med den korta stubinen. HR-chefen som saknar glöd. Damen som städar och som alltid ser evinnerligt viljelös ut.
Många medmänniskor bär prövningar som är osynliga för andra.
Kanske berättar de en dag, kanske inte.

Det finns väldigt få onda människor – Men det finns många kantiga beteende. Men när vi får insyn i vad beteendet stammar ifrån, är det nästan alltid något som får oss att känna förståelse. När någon beter sig dysfunktionellt eller oengagerat försöker jag avrunda uppåt till deras fördel.
Jag tänker att hon lärde mig det.