Det blev helt tyst efter frågan.
Publiken hade lika gärna kunnat vara ett MC-gäng. Ett hav av skägg, tatueringar och härdade kroppar som sett och överlevt mycket.
Deras arbete var slitigt, tungt och stressigt.
Ur tystnaden höjde sig en hand.
En ensam hand i ett hav av hundra människor.
Kunden var ett renhållningsföretag. De försökte inte försköna något.
(”Vi är sopåkare”, sa de)
Jag upprepade frågan:
”Vad är det som får dig att kliva upp en novembermorgon när det regnar småspik – och ändå känna stolthet över det du gör?”
Mannen log varmt och svarade:
”Utan oss blir det kaos i samhället på bara några dagar.
Men det bästa är… när barnen vinkar och vill att jag ska tuta. Det känns fint.”
Där någonstans händer det – när människor hittar sin egen berättelse om varför.
Det är de mänskliga autentiska historierna som är kulturen. Det är de som bär syftet.
En kund på ett medtech-bolag sa det så här:
”När jag var gravid såg jag på ultraljudsskärmen att maskinen vi använde var vår egen. Jag visste att det var min kollega som kodat algoritmen. Det gjorde mig stolt och trygg.”
BERÄTTELSER bygger syfte.
Det är de som får håren att resa sig på armarna. Det är de som får oss att le innerligt
Inte ett generiskt visionsstatement i en årsredovisning.
Ikea beskriver sin Vision som: “Att skapa en bättre vardag för de många människorna.”
Det är fint. Men min version Ikea är något annat.
Som student utan pengar gav de mig en soffa, ett bord och en chans att skapa ett hem.
Det är mitt why.
Kultur handlar om berättelser.
Det är där syftet bor. Inte i slogans.