Det engagemang som spelar roll

”Jobbar du här?”
Hans blick är både nyfiken och trött.
”Nej, jag jobbar inte här,” säger jag lugnt.
Han tittar sig omkring i rummet, som om han söker något bekant.
”Vad är det där?” frågar han och lyfter armen för att visa droppnålen i handen.
”Det är till droppet. Låt det sitta kvar,” svarar jag vänligt.
Han nickar långsamt och slutar fingra på nålen. Rummet fylls av tystnad. Bara våra andetag hörs, rytmiska och lugna. Jag vet redan vad som kommer bryta tystnaden.
”Jobbar du här?”
”Nej, pappa, jag jobbar inte här. Jag är Linus,” svarar jag, försöker låta lugn. ”Låt nålen sitta kvar. Allt blir bra.”
Jag hör min egen röst, och det slår mig hur oengagerad den låter. Jag har fått samma frågor så många gånger den här natten. Tålamodet är borta, ersatt av en särskild sorts utmattning. Det är en trötthet djupare än kroppen – en känsla av emotionell tyngd.
Han som höll i min cykel när jag lärde mig att balansera, känner inte längre igen mig. Jag är en främling för den som läste ”Nalle Puh och den skuttiga Tigern” för mig om och om igen, tills jag somnade tryggt.

Jag tänker på dem som gör detta varje dag. De som inte bara vakar en enda natt vid hans sjuksäng för att han ramlat, utan de som alltid är där. De som inte bara engagerar sig under en årlig kickoff med paljetter och photobooths, utan de som kliver på bussen till sjukhuset klockan 05.14 en kall november onsdag.

Det är den typen av engagemang som betyder något. Det som håller världen i balans – det tysta, självklara, outtröttliga.

Det är en process snarare än ett tomtebloss. Det engagemang som inte märks som highfives och ringande klockor. Den typ av engagemang som märks i många små innerliga handlingar. Som handen som stryker en gammal människa på kinden och säger godnatt, snarare än bara mekaniskt släcker lampan.
För så vacker vår värld blir när alla yrken populeras av den typen av innerligt engagemang som manifesteras i både det lilla och det stora.
Tack till alla hjältar inom vården
En vardagsbetraktelse.