”Jag måste erkänna att jag är nervös. Jag vet ärligt talat inte vad du kommer säga nu”
Hon är VD och har fram tills detta gett ett väldigt samlat intryck, som att inget bekommer henne. Hon sveper med blicken som för att försäkra sig om att det inte finns någon dold person som lyssnar. Men vi är på hennes kontor och dörren är stängd.
”Jag vill att du ska veta, att detta är en organisation med väldigt stora problem” Hennes röst är låg. Hon nästan viskar.
”stooora…”
”Mhm?” Jag hör att det finns mer på denna berättelse, så jag inväntar
”Alltså, för att du ska förstå: en TREDJEDEL av de som jobbar här, har anmält kränkande särbehandling”
Det är tyst en stund.
”Så jag förstår om det kan vara något som gör att du tackar nej till uppdraget”
Tacka nej?
Jag tror ingen av oss egentligen vill komma fram till den dag vi går i pension med känslan att ”Jag klarade mig! Jag tog mig hela vägen hit, utan att hantera något riktigt svårt. Jag kom undan!”.
Min tro är att vi är arbetshästar som vill utmanas, utvecklas och möta de överväldigande utmaningarna. Det är därför vi korsat världshav i rangliga träbåtar, besökt Roskildefestivalen en regnig sommar eller tagit oss ut i rymden i en otestad rymdkapsel.
Driften att vilja utmanas finns i oss alla. Vi är byggda att vara hjältar.
Att tacka nej finns inte på kartan. Inom mig glöder det snarare till.
Jag svarar henne, med ett citat jag slitit hårt.
”Vi åker inte till månen för att det är lätt. utan för att det är väldigt svårt.
Om det är något som skedde med mig när du berättade detta, så är det att motivationen blev ännu större. Med den typen av utmaningar så blir insatserna med Ledarskap, kultur och värderingar ännu viktigare”
Arbetet jag gör är som att vara PT till olika organisationer.
Ibland är klienterna som Serena Williams och det handlar om att förbättra det som redan är fantastiskt. Ibland är organisationen mer som någon som försöker rehabiliteras tillbaka efter en svår olycka. Att ha en drake som den hon presenterade är något som ger uppdraget glöd och engagemang.
Oavsett vilket älskar jag utmaningen.
Amerikanerna kallar det för ”the whole nine yards*” – känslan av att ge ALLT. Varenda fiber du kan investera i uppgiften. Den känslan vill jag ha efter varje uppdrag.
Vem ryggar för utmaningar egentligen? Är jag ensam om att känna så här? Har du upplevt liknande situationer, där det överväldigande svåra, snarare bara gett dig engagemang?
hashtag#kultur
*Trivia: Tydligen stammar uttrycket från att den mängd ammunition som rymdes i stridsflygplanet Mustang var just ”nine yards”, när det lades upp på bredden
För att det är svårt
