Inom psykologin kallas det ignition – ett ögonblick som sätter en livslång riktning. En gnista som tänder en passion. Ofta är de nästan osynliga i stunden, men de kan få oss att investera blod, svett och tårar – i utbyte mot eufori, lycka och tillfredsställelse.
Jag tror exempelvis att mitt författarskap började med Margareta. Hon var min lärare och skrev i marginalen på en av mina första uppsatser:
”Linus, jag tror du kommer att bli en författare.”
Jag minns hur jag stannade upp och lät orden sjunka in. Det lät bra. Plötsligt kändes det möjligt. För hon var ju vuxen och påstod det.
Jag har ett annat sådant ögonblick. Låt mig ta er tillbaka till:
1982
Jag är sju år gammal och bläddrar i mammas årsbok. Den sammanfattar årets stora händelser, och där ser jag för första gången bilder på något nytt: bodybuilding.
Män och kvinnor som ser ut som grekiska statyer. Jag imponeras. Kan en människa verkligen se ut så där?
Lena Trulsson är dåtidens svenska förebild, och jag kan inte sluta titta på bilderna. Alla kraftsporter fascinerar mig. Rickard ”Hoa-Hoa” Dahlgren, Ricki Bruch, Florence Griffith Joyner – människor som verkar gjorda av muskler och vilja.
Jag börjar spontant lyfta saker hemma. Stolar, bord – vad som helst. Av någon anledning knyter jag också snören runt armarna, övertygad om att det ska hjälpa mig att bli starkare. (Troligen inspirerad av Conan Barbaren, där Arnold Schwarzenegger bär breda läderband runt överarmarna.)
Mamma blir oroad och förklarar att man inte ska styrketräna som barn, för då kan man stanna i växten.
(det är 80-tal och alla argument från en förälder för att något inte bör göras är att ”då kan du stanna i växten”)
Men snart finns Kungsfjädern i nästan varje hem – en sadistisk träningsattiralj i stål, inspirerad av rysk träning. Det är en grovt underskattad livsfara: en stor metallfjäder som ska böjas på olika sätt. Den blir starten på min träning. Problemet är att den är helt oregerlig och fjädrar tillbaka – ofta rakt i ansiktet.
Det gör inget att jag får näsblod. Jag har nu fått blodad tand för träning.
Det som slår mig är att vi alla, i våra möten med andra människor, kan vara Margareta – eller en årsbok från 1982.
Orden vi säger har sån kraft.
Att bara verbalt uttrycka: ”Jag tycker du har fantastiska ledaregenskaper.”
Det kan vara den lilla gnistan som behövs för att någon annan ska börja tro.
Jag kom att tänka på detta eftersom det är Vänliga veckan.
Vem kan du vara gnistan för?
Har du upplevt ett ögonblick av ignition som du minns tydligt?
Berätta (inte för att mata algoritmen, utan för att jag verkligen finner just detta gränslöst spännande).
hashtag#kultur hashtag#ignition VärdeVerket
Bild: på en soffa Margareta satte mig i.