Historiskt är Bell Labs (numera Nokia Labs) en helt outstanding plats för kreativitet. Det har genererats 26000 patent och 11 Nobelpristagare sedan organisationen skapades på 1920-talet.
Ganska tidigt noterade ledningen att bland de många innovatörer som jobbade där var det några som var extra idérika – några var superkreatörer.
Detta väckte intresse. Vad fanns det för gemensamma nämnare för de superkreativa? Ålder? Utbildning? Fritidsintressen? Hålfotsinlägg?
Nej, ingen av dessa parametrar spelade någon roll. De hade något helt annat gemensamt, nämligen :
Harry Nyquist
Det kan låta kryptiskt men, det fanns nämligen en trevlig och ödmjuk svensk ingenjör som hette Harry Nyquist. Han var mer generalist än specialist och han var framförallt en obotligt nyfiken person.
Harry var kopplingen till de där superkreativa.
Harry brukade äta lunch eller fika med dem. Han hade en benägenhet att lyssna intresserat och ställa massor av frågor om vad de hade för spännande projekt. Ibland stoppade han in ett ”har du pratat med Y?”, vilket ledde till att han bidrog till att koppla samman människor.
Konsekvensen blev att de som Harry lunchade med gick därifrån med nya intressanta infall på det som de jobbade med för stunden och ofta hade Harry rekommenderat ett antal namn för dem att prata vidare med. Dessa inspel ledde till nya ideér och sedan nya patent. Genom insikten förstod Bell Labs att den sociala delen av tillvaron är raketbränsle för innovation (och att det inte räcker med att isolerat en massa genier ”på kammaren”)
Magin med samtalen
