I en och samma organisation behöver ofta ytterligheter av människor samverka. Här finns de som älskar mingel och de som hellre skulle rulla sig nakna i nässlor än att utsätta sig för det. Här möts de som hyperventilerar för varje risk och de som skrattande äter snabbköpssushi till lunch.
Här möts generationer som ser chefen som en auktoritet, med generationer som betraktar chefen som en servicefunktion.
Kort sagt – varje organisation är ett virrvarr av åsikter, personlighetsdrag och tidsandar. Ibland är generationsskillnader kul (som att se tonåringar försöka öppna en flaska med kapsyl). Ibland är de mer betydande och påvisar hur sånt som kan ”skava lite” för en generation är direkta deal-breakers för en annan.
Organisationskulturens uppdrag är att samordna allt detta – att få fantastiska individer med färgsprakande olikheter att mötas och hitta en gemensam väg som hjälper verksamheten att blomsta.
Det jag lärt mig om kultur är att den avgör om du byter din tid mot pengar – eller om du faktiskt känner engagemang för det du gör.
Den styr om du himlar med ögonen eller känner stolthet när ledningen talar om företagets värderingar.
Den dikterar hur det känns att öppna ögonen en måndagsmorgon i november.
Framförallt så dikterar den tryggheten. Tryggheten att öppna munnen, att ta risker och benägenheten att dela ideér. Många organisationer pratar om kultur, men få lyckas skapa en som verkligen känns levande och som skapar trygghet.
Men när det är på plats, är kultur ett vackert organiskt operativsystem –
Något som låter en grupp människor förstå hur vi ska göra det vi gör.
Vad är syftet med organisationskultur?
