Utmaningen med att se engagemang

En tidigare chef delade en gång en observation med mig:
”På kontor X tittar folk glatt upp och hälsar direkt när jag kliver in. De är alltid sugna på att småprata lite. Men på kontor Y lyfter knappt någon blicken från skärmen. Där känns det som ett betydligt lägre engagemang!”

Det är en mänsklig reflex att tolka det vi ser genom vår egen lins – att använda oss själva som mall för vad som är ”normalt”. Jag påpekade för honom att hans tolkning förmodligen byggde på just detta. För honom var engagemang synonymt med att vara alert på sin omgivning, att spontant dela sin tid med andra.

Men så ser det inte ut för alla.
Engagemang handlar inte om hur det ser ut utifrån – det handlar om hur det känns för den som faktiskt utför det.
Därför är det en risk att chefer förväxlar extravert energi med arbetsglöd och tror att den som pratar mest är den mest engagerade.
Sanningen är att någon kan sitta tyst vid sitt skrivbord en hel dag, djupt försjunken i sitt arbete, och ändå vara den mest passionerade i rummet.
Sett ur det perspektivet vore det lika rimligt att fråga sig varför vissa alltid tycks ha tid att prata.

Därför är det viktigt att också se och erkänna engagemanget hos den som jobbar i tystnad. Den som bär med sig utmaningarna hem. Den som vrider och vänder på problem långt efter arbetstid. Den som sitter djupt fokuserad vid sitt skrivbord och inte bryr sig det minsta om kollegans Border collies framgångar på hundutställningen. Den typen av engagemang är ofta den högsta formen av dedikation.
Engagemang tar sig olika uttryck beroende på personlighet. Frågan är – vilken typ av engagemang uppmärksammas och belönas i er kultur?