Ledarskap är plockepinn

Någon som arbetade med personal (vi kan kalla honom för Lasse, eftersom han faktiskt heter så på riktigt)kom för några år sedan på att ansvar är viktigt. Som genom en snilleblixt insåg Lasse att ansvar får människor att känna sig viktiga och som att de har ett inflytande. Vi får status av ansvar och makt helt enkelt. Ordet ”manager” hade en gång en betydelse. Hade du ordet manager på ditt visitkort så hade du faktiska mandat. Sen kom samma Lasse på att när vi satte ordet manager i någons titel så blev dessa människor sporrade och uppmuntrade.

Som en följd av detta så hade snart alla (och deras mammor) ordet manager i sin titel. Ordet tappade inom loppet av ett decennium sin betydelse och blev bara ett suffix. När nu ordet manager har försvunnit i inflation så börjar sökandet efter nästa ord som skall ha en motiverande effekt. Det verkar vara leader alternativt director som blivit den nya titel som snart är lika utvattnad. I verkligheten så finns det numera väldigt få roller med rena snittytor när vi talar om mandat. För tio år sedan så hade företaget Fotbollar AB sagt till medarbetaren Stina att: ”Nu har du minsann fullt ansvar för alla bollar Stina!”. Sen så hade Stina VERKLIGEN varit den som hade något att säga till om bollarna.

Idag så berättar vi för Stina att ”Du har fullt ansvar för bollarna”. Sen går vi ett varv på kontoret och berättar för Tomas att ”Du har mandatet att bestämma vart alla våra bollar skall rulla!”. Vi låter sedan en annan medarbetare vid namn Patrik veta att ”Du får härmed fria händer att bestämma över alla bollars utseende!”. Lisa får som kronan på verket veta att hon ”helt oinskränkt får bestämma vilka färger som våra bollar skall ha”. Sen kan vi luta oss tillbaka och se hur högröda människor frustrerat leker plockepinn med de ansvar som de levde i illusionen av att de faktiskt ENSAMMA ägde.

Just detta scenariot är något som jag uppfattar som symptomatiskt för många stora organisationer idag. De har så snöat in på idéen om att alla skall ha ett ansvarsområde, så att INGEN i slutändan egentligen har något att säga till om. Det tragikomiska är att vissa av dessa dessutom lever i lögnen av att de har byggt en organisation avdelaktighet.

Min devis är att: dela ut äkta ansvar eller inget alls!
(människor av idag har stora bullshit-detektorer och är smarta nog att genomskåda tomma löften)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.