Jag läser en intressant bok just nu som handlar om hur starka varumärken skall bete sig för att behålla sin skärpa med Y generationen. Det finns en sak där jag precis läste som får mig att verkligen heja till kring skillnaden mellan sjuttiotalister och åttiotalisterna. Enligt en undersökning gjord av Schupak 2008, anser 85 % av nordamerikanska tonåringar att en av deras föräldrar är deras bäste vän.
85% har alltså en förälder som sin bästis!
Det känns synnerligen fjärran från min generation där det dominerande beteendet var att man avlägsnade sig från sina föräldrar rejält under tonåren (antagligen en fas i att bli självständig).
Är du bästis med din mamma eller pappa?
Definitivt mamma till två söner (17 och 19år). Däremot orkar jag nog inte med att ta lika många konflikter som jag tror att mina föräldrar fick utstå. På något sätt verkar dock tonåringar söka konflikter i sitt frigörande och det blir jobbigt för dem att inte lyckas med det.
En rolig sak som hände i sommars:
Vi hade bestämt att fira två veckor av semestern i Finska skärgården, vi klargjorde för sönerna att de kunde få en flygresa upp eller hem, dvs de behövde inte stanna i två veckor. En vecka innan resan får jag ett SMS från yngsta sonen : Måste jag följa med till Finland? Jag hade inte tid att ta detta just då utan svarade bara : Nej. Sedan stängde jag av telefonen eftersom jag satt på läktaren i Båstad och tittade på tennis. Tyvärr glömde jag sätta på telefonen på kvällen och på morgonen ringer han och frågar om vi inte skall prata om semesten. Jag säger att han ju gjort klart för oss att han inte vill och det är ok. Lite undrande började han berätta vad han skulle göra som var så jätteviktigt och jag svarade at det är ok. Vi ringde hem regelbundet och förhörde oss om hur han hade det. När vi sedankom hem från semesten var det en ganska timid kille (som haft ganska tråkigt i Lund då de flesta kompisar var bortresta) som mötte oss. Sedan dess har det varit betydligt färre ”frigörelseutbrott”.
hahaha =) Tack för ett gott skratt.
Jag tror att det absolut inte finns någon konfliktförhållande med att vara tydlig i sin auktoritet och samtidigt vara en kärleksfull förälder. Det är en balansgång. Något jag minns att jag verkligen passionerat avskydde som barn, var när man fick argumentet ”för att jag säger så!” kastat i ansiktet. Ju mer vi backar i tiden desto mer auktoritär har föräldrarollen varit ter det sig som.