I en undersökning jag satte samman kring hur olika generationer ser på ”den perfekta chefen” skrev en 50-talist att han ville ha en chef som förstod att dennes jobb var att citat ”inte motivera mig utan att låta bli att demotivera mig”. Detta fastnade hos mig och fick mig att fundera vidare på en trend just nu.
Att leta efter modeord och plattityder i platsannonser är intressant. Det finns onekligen flera trender här. För några år sedan eftersöktes det frekvent människor med ”social kompetens” eller som ”var spindeln i nätet” eller som klarade av att ha ”många bollar i luften”.
De senaste åren har det handlat en hel del om att man söker prestigelösa, drivna och kreativa individer. Men det finns ett nytt ord som börjar synas allt oftare.
Något som allt oftare figurerar i anställningsannonser är nämligen önskemålet att den sökande skall vara självmotiverande.
Det är här jag stannar och funderar på vad jag får för associationer. Den cyniska generation X-sidan av min identitet läser in och tolkar detta som att vad man säger är detta: ”På vår arbetsplats har vi en lång historia av att människor slutar frekvent. Vi har även svaga/oengagerade/dåliga chefer i våra led. Förvänta dig lite positiv feedback här, ingen återkoppling eller någon uppmärksamhet för det du gör”.
Givetvis är detta min högst subjektiva bedömning, men jag upplever det som att det är en varningsklocka när en arbetsplats söker självmotiverande medarbetare. Kanske därför att i min erfarenhet handlar det ofta om företagskulturer där den anställde är betraktad som en beläggningsgrad, ett intäktsmål eller en funktion, snarare än en levande varelse av kött och blod. Genom att efterfråga en självmotiverande person förflyttar man också ansvaret från chef till medarbetare. Ifall arbetet inte faller tillräckligt bra ut kan det ju då hävdas att ”Men du påstod ju att du var självmotiverande?”
Jag tror personligen att det är som Tim Robbins säger att ”Det finns inte oengagerade människor, men det finns människor vars mål inte engagerar dem.”
Oavsett hur engagerad du är som person, oavsett hur mycket passion som bor inom dig kommer fel chefsskap och fel förutsättningar att dränera din energi. Det är fullt möljligt att kväva även en extremt engagerad människa med felaktiga förutsättningar. Betyder jakten på självmotiverande medarbetare att man i själva verket söker någon som är ”immun mot oengagerade chefer”? Finns det någon sådan person?
Men det finns även en polarisering tror jag. Det finns en positiv sida med.
Min slutsats är att jag tror att två typer av företag efterfrågar självmotiverande medarbetare. Det är antingen de som egentligen inte är intresserade av sina anställda (de söker ett självspelande piano)eller är det de som verkligen har förstått engagemang (och som ser värdet i ett tydligt ledarskap).
Söker man självmotiverande medarbetare sänder det onekligen ut en signal.
Värt att fundera på är vad motiven är för att efterfråga den egenskapen.
Intressant läsning! Tänkte särskilt på 50-talisten som sa att han/hon ville ha en chef som förstod att dennes jobb var att ”inte motivera mig utan att låta bli att demotivera mig”. Vilket ledarskap har han/hon råkat ut för? I mina ögon är ledarskap att bygga upp fungerande verksamhet, inte att bryta ned…
Pia, du delar kanske min uppfattning om att en person som uttrycker sig på det viset sannolikt har ett bagage av dåliga erfarenheter med chefer.
Samtidigt tror jag mig hålla med. Min motivation måste jag finna själv, men arbetsplatsen kan stjäla den från mig genom dåligt ledarskap, märkliga dubbelbottnade policies eller andra förutsättningar som jag uppfattar som negativa.
Intressant reflektion Linus! En fråga som väcks hos mig är vad man egentligen menar med självmotiverande. Kan någonsin någon annan motivera en? En ledare kan väl snarast skapa förutsättningarna för sina medarbetare att finna motivation? I så fall borde väl alla vara självmotiverande? :) Vad tycker du?
Anna , bra fråga!
Jag tänker att de flesta som börjar på en ny arbetsplats kommer in med en känsla av engagemang från början. Efter en process med utgallring och anställningsintervjuer byggs det som regel upp en massa positiv energi inför att arbeta på denna nya arbetsplats. Kanske handlar ledarskapet då om att inte låta denna inspiration mattas ut? Det vill säga att arbetsplatsen inte kan föväntas skapa motivation men däremot att den bjuder på förutsättningar som inte kväver motivation. Ett sätt att bibehålla energi är att lägga stor fokus på introduktionsperioden för en medarbetare
Kontexten är här viktig – det kan säkert finnas några arbetsplatser som inte bygger på normala samverkanformer, teamarbete, mellan medarbetare – där begreppet ”självmotiverande medarbetare” kan efterfrågas – för mig kan då dessa personer karakteriseras som ”egotrippade nördar” – med arbetsuppgifter och fokus som är starkt expertfokuserande, utan större behov av social interaktion. Antalet sådana arbetsplatser tror jag dock är mycket begränsade.
Alla andra verksamheter, sannolikt minst 99% av våra arbetsplatser bygger på medarbetar-insatser från människor med behov av att bekräftas av sin omgivning (och av sina chefer) och av att få känna delaktighet. Att söka ”självmotiverande” medarbetare och chefer bygger på bristande insikter – och visar på en kultur som faktiskt minskar den enskildes engagemang och vilja att prestera. LarsGPihl
Tack för ett väldigt insiktsfullt inlägg Lars. Senast förra veckan talade jag med en arbetsgivare som efterfrågade ”självmotiverande medarbetare” och jag fick bita mig själv hårt i tungan för att inte starta mitt brandtal från detta inlägg (jag låg på minus redan och ville inte haverera diskussionen)
En traditionell nidbild av människan (som jag tror håller på att revideras) är att det skulle vara ett tecken på svaghet, kanske rent av en diagnos att vara i behov av bekräftelse från andra människor (exempelvis chefen). Intressant är att det finns studier som påvisar ett mycket tydligt bekräftelsebeteende hos gorillor och chimpanser, där ledaren tar sig tid att bekräfta flockmedlemmarna genom att lägga handen på dessas axlar i tur och ordning.
Bekräftelse kan komma i flera former givetvis, men den muntliga är underskattad.