”Vi är inte olika! Det är DU som är olika i så fall!”
Varför betraktar vi oss alltid som normen?
Hur fungerar den kulturella integrationen i ett företag som Sony Ericsson egentligen? Japansk och svensk kultur är i princip varandras diametrala motsatser!
Vi svenskar har en tendens att tänka på vårt beteende som lagom. Det är alla andramänniskor som sticker ut och är extrema. En aspekt av beteende som vi pratar om på våra Egonaut-seminarier är den kulturella prägel som vi alla har(men som är osynlig för oss själva).
Just begreppet av att vara en ”medelSvensson” blir väldigt skevt när vi jämför vårt beteende med andra kulturer.
Det har genomförts en mycket detaljerad och ambitiös studie av en herre vid namn Geert Hofstede där hans forskning har dissikerat fem dimensioner av beteende över sjuttiofyra länder. Jag är garanterat inte den enda person som läst denna och fått ett par tankeställare kring vårt beteende. Speciellt som SVENSK är den oerhört värdefull(mer om detta strax).
Hela vår kultur är mentalt befäst och speglad utav allt från förebilder, reklam, moral och ner till sådana saker som ordspråk. Här i väst säger vi att
”bättre att lyssna på den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. I USA säger de att ”The squeaky wheel gets the grease”. I öst däremot är bilden en helt annan.
”Det är spiken som står ut som blir nedslagen” säger man. Det finns en tydlig skiljelinje mellan att bejaka Individen(väst) kontra att bejaka familjen(öst) som värdegrund.
Vi har en utpräglad del av etik och moral som säger oss att vi skall ”stå för våra åsikter” och att vi skall uttrycka oss i ”rakt och tydligt ordalag”. Detta är ett typiskt individualistiskt förhållningssätt. Att våga bli arg är en makthandling och ibland förknippat med pondus och ledaregenskaper i väst.
I Indien eller Kina däremot så är det en dygd att klara av att undvika konflikter. Att bli arg är i större delen av Asien förknippat med att ”tappa ansiktet” och att göra bort sig.
Andra aspekter av beteende är starka markörer för vårt förhållningssätt till yrkeslivet. En sådan markör är vårt förhållningssätt till auktoriteter. I skandinaviska länder ser vi det som en självklarhet i att vi skall ha ett mått av delaktighet och påverkan på de beslut som fattas kring vår yrkesroll. I länder som Kina och Indien skulle ingen drömma om att visa den minsta rynka av misstycke emot en arbetsgivares beslut. En viktig sak att framföra här är att i dessa länder så känner de inte sig nödvändigtvis som offer för att de inte kan påverka sin chef. Snarare så ser de det som att det är chefens jobb att fatta beslut och att det inte är en arbetsbörda de vill dela på. I öst så ser de tillochmed vår förkärlek för att vara delaktiga som ett tecken på barnslighet.
Det här blogginlägget skulle kunna bli oerhört långt då det finns massor med intressanta aha-upplevelser att fiska upp ur denna etniska malström. Istället rekommenderar jag er att läsa Geert Hofstedes bok ”organisationer och kulturer”. Det verkligt intressanta att ta med sig ur upplevelsen är insikten i att svensken som person absolut inte är en medelSvensson. Svensken är från ett globalt perspektiv en punkrockare som inte passar in på normen.
Ernst Kirschsteiger är en Johnny Rotten i fårakläder.