Har du extravert personlighet eller extravert beteende?

”Men du är ju inte introvert? Jag har jobbat med dig i flera år, det hade jag märkt”
Är det som min forna kollega uttryckte det? Kan vi se vem som är introvert eller extravert? 
Först en motfråga:
Hur kan en människa med höjdskräck ha höjdrekordet i att gå på lina?
Sannolikt av samma anledning som att världens introvertaste person skulle kunna vara världens bästa föreläsare. Förklaringen är den enorma skillnaden mellan ordet beteende och ordet personlighet.

Det börjar med motivation

Även när vi gör samma saker, har vi ofta olika motiv. En föreläsare kan ha valt sitt yrke för att denne älskar att vara i strålkastarens ljus och få uppmärksamhet. En annan föreläsare kan ha valt rollen därför att ämnet är så engagerande att det drar henne långt ur sin komfort-zon, så långt som upp på en scen. För en yttre betraktare gör dessa föreläsare samma sak, men under ytan är det olika drivkrafter.
Att stå och orera på en scen med vida gester är inte ett ufall av personlighet. Det är ingen som föds som gudomlig talare (få saker är mer smärtsamma än att lyssna på någon som tror sig vara född med talets gåva). Det är ett beteende, en process, en inlärd färdighet.
Beteende är vad vi gör på en scen -något alla ser
Personlighet är hur vi känner för att vara där -något bara du vet.

Ambitioner förvillar
Beteende är något vi lär in genom att intressera oss. Personlighet är ett utfall av medfödda hormoniella trösklar. Vissa av oss behöver mycket rörelse, brus och mycket aktivitet. Dessa kallas för extraverta. Andra är mer stillsamma och behöver stunder av lugn före och efter gruppsammanhang, vi kallas introverta.
En ambitiös introvert person kan ta på sig ett utåtriktat arbetsbeteende för att det krävs av rollen. En sådan introvert kan facilitera möten, agera konferencier eller vad som helst som denne känner motivation för. Något jag fått höra många gånger sedan min bok kom ut från läsare är ”Det är ingen på mitt jobb som tror att jag är introvert”

Min uppfattning är att ytterst få extraverta har en livssituation där de behöver förställa sig. Detta eftersom deras sätt att vara redan är normen på arbetsmarknaden (Även för stillasittande analytiska roller eftersöks ofta ”den drivna, sociala lagspelaren”). En av de mer talande introvert sidorna verkar vara den om att ha två sidor av sig själv. En privat person som bara ens familj känner och en offentlig person som vi tar på oss som en kostym när vi lämnar huset.


”Efteråt” beskriver dig bättre än ”under tiden”

Jag kan vara social med ett helt rum om situationen kräver. Men de situationerna är inte mitt rätta element. Det kan absolut vara njutbart ibland, men det drar batterier. Kostnaden återbetalar jag min dopamin-berusade hjärna i form av tid utan sociala inslag efteråt (exempelvis genom tokmycket Netflix). Ytterst få saker laddar batterier såsom en tyst skogspromenad
Felaktigt tror en del att vi kan läsa folks personlighet genom att dra slutsatser på utseende och beteende (”Hon gillar starka färger så hon måste vara extravert”). En del tror att de som pratar fort är självklart extraverta, vilket är intressant då kungen av fast-talking, Eddie Murphy beskriver sig själv såhär:
”I play extraverts on screen, but I am an introvert”

Därför kan du ta ett extravert beteende under dina arbetsdagar även om din personlighet är introvert. Det är precis som med att gå på lina trots svindel, – Vi har helt enkelt förmågan att gå emot vår natur för att lösa en situation om vi känner tillräckligt engagemang.
Att ha förmågan att anpassa sig på det viset är väldigt bra, rent av en styrka. Det som blir fullkomligt livsnödvändigt är dock att skapa dig en tillvaro med rikligt av stunder där du bara är dig själv, helt enligt din biologiska passform -din personlighet.

13 svar på ”Har du extravert personlighet eller extravert beteende?”

  1. Jag ”i ett nötskal”!
    Före sjukpensionering arbetade jag som kundrådgivare på en begravningsbyrå. Hade aldrig problem med alla möten med nya människor som kom för att planera begravningar. Dock…. Om jag inte haft mina hundar att gå ut med när jag kom hem, mitt handarbete att sätta mig med o.s.v. så hade utbrändheten med största sannolikhet kommit betydligt tidigare.
    Jag ses som bra social av många men har ibland förklarat att det (oftast) bara är i sammanhang/grupper där jag är rejält intresserad av ämnet/har samma intressen som de ikring. (Fast jag kan prata med ngn i mataffären också! Men det startar ju ofta med ngt gemensamt i så fall.)
    Jag blir glad när du skriver sådant här lite i ”upplysningens tjänst”! Det behövs betydligt mer kunskap om våra skillnader (o likheter).

    1. Tack för att du delar med dig. Jag tror det är så här med många. Minns exempelvis en jättepratig taxichaufför som berättade att han alltid tillbringade helgerna själv i skogen med sin hund. Det var hans sätt att komma tillbaka till sig själv efter en social arbetsvecka. Vi har alla våra olika strategier för att ta oss igenom livet.

  2. Hej Linus! Har läst din bok för andra gången. Det är som att hitta hem. Vilken själslig lisa. Sitter just nu på tåget hem – i tyst avdelning – och har avslutat en fyra dagar lång utbildning (till skatterevisor) där kvällarna tillbringats i stor njutning med mig själv, mestadels tränande (långdistanslöpande eller styrketränande för att bli en starkare långdistanslöpare) eller på restaurang med en bok i näven. Poängen på testet blev + 46. Och ja, jag ringade in svaren med vänster hand. Jag är introvert så det gör ont och du fick mig att fatta att det är bra och inte ett funktionshinder eller social fobi. Ha en riktigt fin helg!

    1. Hej Pia, tack för dessa mycket vänliga och värmande ord.
      När jag reser gör jag som du. Jag kan verkligen njuta av att äta själv på restaurang och att förvalta min egen tid. Det är praktiskt att vara självförsörjande med energi, det är en styrka definitivt.
      Ha en fantastisk helg du med i vårvädret
      Allt gott
      /Linus

  3. Läsvärt inlägg, tack Linus!
    Jag är en av de introverta som står på scen och ”valt rollen därför att ämnet är så engagerande att det drar henne långt ur sin komfort-zon”.
    Det är roligt att den sista bilden, siluetten i solnedgången, använder även jag i min presentation ”Introvert i ett agilt team – går det?”. Jag tänker att det är något speciellt med just den bilden (eller motivet generellt) som tilltalar oss introverta :-)

    (PS. Jag håller presentationen i Malmö och Karlskrona nästa vecka http://www.cybercom.com/introvert)

    1. haha kul att höra. Det är exakt så för min del. Bilden på slutet är hur jag ser de stunder där jag hämtar hem den energi som jag levererat på scen.Du vad spännande ämne. När är du i Malmö?

      1. Det är ett frukostseminarium i Malmö nu på torsdag den 17 mars kl 7.45. Har du möjlighet att komma är du varmt välkommen, anmälan via länken ovan :)

  4. Jag känner att jag varken är introvert eller extravert. Eller, jo…. båda två. En kombination. Jag gjorde ett test på någon legitim hemsida, där jag fick just det resultatet…. att jag har båda sidorna i mig.

    Ibland blir jag lite trött på att man ska vara antingen eller… det blir som en längtan efter att få visa ”SÅHÄR är jag” Men vi människor har många nyanser. Lite av det som du närmar dig i detta inlägg…

    1. Har du hört om ambiversion? det är det som de som är i mitten av skalan brukar kallas för. Ifall du känner att du ändras mycket beroende på dagsform kan det ju exempelvi handla om detta, dvs att du är ambi och därför är lika bekväm med den sociala som den solitära sidan av livet. Som du skriver, det är inte svart eller vitt. Vi är komplicerade varelser. Det är också därför detta ämnet är så j-vla spännande i mitt tycke =)

  5. Jag är ambivert och älskar sociala sammanhang lika mycket som vara helt för mig själv uppkrupen i soffan med en bra tjock bok.

    Tyvärr har jag inte lärt mig att balansera dessa två sidor av mig och människor blir oftast besvikna om jag säger att idag ska jag bara själv då de är vana vid mitt bubbliga skratt och pratglada jag som de nästan alltid kan komma och prata med när de är nere för att sen bli på bra humör igen.

    Det är som om att de tycker att jag sviker dem när jag helt plötsligt har en dag då jag drar mig undan från vänner och på jobbet.

    Man tar mig för givet tyvärr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.