Föräldrar – Varför uppmanar ni era barn att ta plats?

”jag har alltid trott att det varit något fel på mig, har alltid trott att jag måste förändras.”

bild (6)2013 kom min bok om Introverta ut. Citatet är från ett mail som låg i min inkorg fyra dagar senare. Jag har fått många fler på samma tema. Orden i dessa brev talar högt för de som gärna inte talar högt.
Det är berättelser om stillsamma barn som genom uppväxten knuffats fram av vuxna människor, auktoritetspersoner som uppmanat dem att ”ta plats!”
Det är barn som ständigt fått påtalat av besvikna föräldrar att deras naturliga rytm inte varit tillräcklig. Barn som uppenbarligen långt senare känt av sviterna av sin uppväxt.

Hur känns det för ett stillsamt barn som hela tiden får sin natur ifrågasatt. ”Varför skaffar du inga vänner?”
Hur känns det att hela tiden få höra att den du är, när du är dig själv, inte är rätt? ”Var inte så försiktig. Ta för dig!”
Jag har även fått mail från oroliga föräldrar till inåtvända barn.
”Går det att fixa? Hur kan jag få honom att ta för sig?”
(Jag svarade aldrig på just det mailet. Blev mållös)

”Du måste ta plats!”
ritarBarn är unika (men ofta snoriga). De har sin egen rytm och sitt eget språk. Vissa barn dansar helst när någon tittar, andra bara när ingen tittar. Hjärtat är stort och självbilden mjuk. Vissa riktar sin energi mot världen andra har blicken fäst på en insida tapetserad av idéer. Med introversion kommer en lägre tolerans för dopamin. Översatt till vardagen kan det uttryckas som att: du behöver väldigt lite för att känna att tillvaron är rik nog – du blir inte uttråkad. Introverta barn behöver inte dränkas i sorlet av röster för att känna sig levande. De behöver inte klasar av vänner som skryter om hur många mjölktänder de tappat. En vän räcker långt (gärna en basset eller något annat som förstår värdet av tystnad).
De tysta barnen försvinner ofta i sin bubbla. De stirrar med glasartad blick genom halva middagen. I deras vardag är trasiga strykbrädor strandade rymdskepp och ett rostigt boule-klot är en meteorit från planeten NepTinnitus.
Så varför lever vi i en tid som insisterar på att dessa barn skall ta plats?
Varför måste alla bli Mick Jagger?
Varför inte bara låta de tysta barnen vara Keith Richards? (minus drogerna förstås)

”Hörs du inte så finns du inte”
Har du någon gång varit på ett möte med de som sedan barnsben uppmanats att ”ta plats”? Klart du har.
Vissa tycks ha utvecklat en svältfödd hungern efter uppmärksamhet. De deltar inte för att interagera utan för att dominera. När flera samlas på samma yta blir rummet en kakafoni av självcentrerad energi. De lyssnar på det du säger, inte för att ta till sig dina ord, utan för att hitta vägar in med deras egna. När de trängs kring samma ovala bord bubblar det. De är pirayor som äter upp andras tystnad. Rum fylls av halva meningar och bedövande volym när de avbryter varandra stup i kvarten. Det är en övning i status, inte i kommunikation.

Vad innebär det att ”ta plats”?
En gång i tiden var det ett skällsord att vara en sådan som tar plats. Idag har det blivit en hedersmedalj, den sociala världens simborgarmärke. ”Folk brukar säga att jag är en sån som tar plats!”, deklareras det stolt i CV:et.

Kulturella långtidsstudier visar en trend sedan 50-talet av stegrande utåtriktat beteende. Den högljudda personen har blivit vårt tids ideal. Även störningen narcissism har blivit allt vanligare. Ifall du undrar om du kan vara drabbad, här är ett test:
1. Tänk på dig själv
2. Kommer du hit är du inte en narcissist. Narcissism är en störning som innebär extremfokus på det egna egot, en inre dialog som ständigt säger ”jag-jag-jag-jag-jag”.
Den amerikanska psykologen Jean Twenge går så långt som till att påstå att den intensivt extraverta nutidsnormen fostrat en armé av små narcissister.

”…Fast när jag hörde om ordet ‘introvert’ förändrades allt det där.”

Den överväldigande responsen på min bok, har handlat väldigt lite om hur den är skriven men desto mer om det ord som avhandlas. Samhällsidealet med den ständigt spontana, självhävdande, sociala människan har tagits så långt, att många känner att de måste gå igenom tillvaron med en mask. De har en offentlig person och en privat person för att överleva.
I en tid där betygskriterier inkluderar den mängd taltid du tar i anspråk i ett klassrum blir de som gärna tänker innan de talar ofta i underläge. I en tid där social status mäts i antal vänner, likes och följare har det sociala har blivit en hårdvaluta för yngre generationen. En valuta med inflation till den milda grad att medverkan i Paradise Hotel ger status.

En tanke om rum med rum för tanke
ipadHörde en finurlig modell för att släppa fram alla i en debatt. Metoden kallas Post It poverty och funkar i både skola och arbetsliv. Varje deltagare får ett antal post it lappar. När personen vill säga något lämnar hon eller han fram en post it lapp och ”köper” taltid. När lapparna är slut är det tystnad som gäller. Med det tilltaget blir det lika många taltillfälle per person oavsett hur uppmärksamhetstörstande vissa är.
Tystlåtna barn blir inte röstlösa i livet för att vi låter dem välja sin egen roll. Låt dem hitta sitt forum, sin röst och sin egen stam. Det är ett tankefel att tro att de talade ordet är den enda kanalen.
Vad hade hänt om den unga Joanne Rowling inte tillåtits irra sig bort i sina sagor från tidig ålder? Hur mycket tråkigare hade pendeltåget varit om Markus Notch Persson tvingats spela Yatzy med familjen varenda vaket ögonblick istället för att lära sig skriva kod? Jag vet inte, för jag växte upp i en familj där det alltid var accepterat att vilja vara för sig själv. Jag har alltid varit introvert men har blivit trygg i att tala. Antagligen därför att det alltid varit mitt eget val. Jag har aldrig pressats till att iförd folkdräkt sjunga Du gamla du fria på släktfesten. Min mamma har aldrig någonsin försökt övertala mig att ta plats på en scen. Jag vill påstå att det är exakt därför det är något jag gör till vardags (alltså inte den delen om folkdräkten). Motivation funkar på det viset. När det kommer inifrån, från din egen nyfikenhet, då är viljan okuvlig.

Så kära barn. För all del, ta plats.
Ta inte plats för att dina föräldrar skall kunna pusta ut och känna att du är normal (för det är du).
Ta inte plats för att dina föräldrar skall vara stolta över att det är du som är skolans alfa-hane eller skolans populäraste tjej.
När någon ber dig att ta plats, fråga ”vems?”.

Och ta aldrig plats om det inte är vad du vill

 

110 reaktion på “Föräldrar – Varför uppmanar ni era barn att ta plats?

    • Tack Gunilla, det tycker jag med. Har fått flera kvitton på att barn och ungdomar idag generellt upplever ett starkt tryck mot att de måste ta plats hela tiden. Det är viktigt att lyfta fram att det inte passar alla barn.

      • Så befriande att som förälder läsa detta. Som förälder önskar du att ditt barn ska må bra och vara lyckligt. Mitt introverta barn verkade må bra men var totala motsatsen till vad omgivningen ansåg var rätt. Som mamma har det alltid varit en kamp inombords… gör jag rätt som låter honom vara som han är eller borde jag kunna hjälpa honom att bli mera som normen. Idag är han vuxen och mår inte så bra just för att han känner sig så onormal. Svårt. Ytterst viktigt att vi lär oss mera om detta!

    • Tänkvärda ord… Har själv en dotter som var väldigt försiktig som barn… Men nu är hon Psykolog och arbetar med barn och ungdom…
      Tack för dina tänkvärda ord…

  1. Tack för ett bra i lägg, jag är själv introvert och mådde jättedåligt över alla krav i skolan man hade på att ta plats. Önskar mig en skola i sverige som ger plats åt introberta

    • Håller helt med, skolan är brutal när det gäller introverta. Alla ska pressas fram, brottas för att höras och synas mest.

    • Ja och tyvärr så grundas en del av betyget på att du kan prata och diskutera i klassen. Det passar inte för alla. Så då blir det sämre betyg även om du på prov och förhör får toppresultat. Detta har slagit undan fötterna på min son under flera år. Spelar ingen roll att man som förälder berättar att barnet är introvert och inte gillar att prata och diskutera, allra helst inte i stor grupp.

      • Det är egentligen inte sagt att dt måste vara ”inför klassen” det skall diskutera. Det kan lika gärna vara i en liten grupp eller enskilt med läraren.
        Alla fem förmågorna kan visas i mindre sammanhang än inför 20 elever så det är bara dumheter att inte tysta elever kan få höga eller högsta betyg. Min erfarenhet är att det är ofta tystare elever är duktiga och kan analysera så det är ofta de som plockar de högsta betygen.

  2. Mycket som du säger känns relevant och sant. Men det kan vara positivt att visa individer att man är öppen för att de t.ex. skulle villja börja ta mer plats än vad de gjort hittils. Förväntar från vänner och familj kan hämma.

    När klasskamrater säger till en elev: ”Du borde ta mer plats” kan det uppfattas som att de är intresserade av vad den har att komma med.

    Jag gillar svaret: ”Vems?”

  3. Mycket, mycket, mycket bra.

    Stolt mamma till ett barn som alltid varit lugn och stillsam och kunnat vänta på sin tur. Som är empatisk och artig.
    Men naturligtvis har han blivit nertrampad av jämnåriga hela sin skoltid.

    • Just därför försöker man få sitt introverta barn att ta plats….för att inte gå under i skolan. Har själv ett sådant barn som är olycklig över att inte ha några kompisar (för att hen har andra intressen än att hävda sig och skrika högst om att hen är bäst… ungefär)

  4. Jag har en tjej som alltid fått höra att hon är en drömmare, och skolan gjorde till och med en undersökning varför hon inte var mer aktiv. Istället för att vara med på lektionerna drömmer hon sig bort och komponerar nya sånger och noveller i huvudet . Hon ser sånt som ingen annan ser och dansar och sjunger ständigt. Min lilla tös är också extremt konstnärlig och hör och häpna uppträder både i dans och sång utan att vara nervös. Hon har aldrig sagt ordet tråkigt och nöjer sig med att ha två vänner.
    Jag själv har inte heller någon längtan efter människor, men kan vara social, om det sker på mina premisser. Har träffat flera kvinnor som är likadana och på fester tyr vi oss till varandra och nickar igenkännande.
    Min lilla tjej låter jag vara som hon är och dämpar påhopp, kommentarer från lärare om att hon måste vara mer aktiv i skolan

    • Jag måste bara inflika att jag sitter och ler för mig själv när jag läser detta. Vilken lycka för henne att ha en mamma som förstår henne så bra och som skyddar henne från ”ta-plats-normen”. Verkligheten behöver fler drömmare,

  5. Tyvärr så var det inte bara som ett väldigt introvert och analyserande barn som jag fick höra det. Mina föräldrar gav mig det utrymme jag behövde och lät mig göra som jag ville. Lärarna däremot fick mig till extralektioner i matte för att jag tog för lång tid på mig. Nu har jag mer högskolepoäng i matte än vad de hade. En lärare på högstadiet sa till mig att jag inte fick läsa till det jag ville för det skulle slösa bort min talang. Jag är iofs tacksam över det idag när jag har hittat rätt i arbetslivet. Men även som ingenjör har jag haft minst två chefer som på personliga samtal har sagt åt mig att jag måste ta mer plats och visa upp mig mer för att folk ska se mig. Min enda tanke har varit, jag vet vad jag kan och vad andra tycker berör mig inte särskilt mycket. Tack för att du sätter ord på vad jag själv inte kan beskriva för andra!

    • ”jag vet vad jag kan och vad andra tycker berör mig inte särskilt mycket”
      +1
      Tack Kent för att du delade med dig. En av styrkorna med introversion är ointresset för att lyssna efter gruppens konsensus. I många avseende är det ett sunt beteende och något som motverkar grupptänkande.

      • Sen är det tyvärr stor skillnad på hur jag tar åt mig i arbetslivet och privat. I jobbet är jag väldigt självsäker och låter inte andra trycka ner mig, men privat så tar jag oftast åt mig för mycket och överanalyserar. =/

    • Hej Kent

      Läste din kommentar och fick med mig energi i mitt val att stå upp för de tystare medarbetarna på min avdelning – oftast produceras det mer seriöst därifrån :)

  6. Hej

    Du har verkligen en fantastisk förmåga att skapa med ord. Jag läste om en av dina meningar ett par gånger för du skriver vad jag försökt så många gånger förklara själv men inte klarat av.
    ” De lyssnar på det du säger, inte för att ta till sig dina ord, utan för att hitta vägar in med deras egna.”

    För lyssna borde ha högre prio än tala? varför har vi annars två öron men bara en mun?

    /JL

      • Hej,
        verkligt fin text. Håller speciellt meningen i minnet: ”De lyssnar på det du säger, inte för att ta till sig dina ord, utan för att hitta vägar in med deras egna.”

        Fantastiskt!
        Hälsar Inger

    • Vi har två öron för att kunna uppfatta varifrån ett ljud kommer. Om det är prio att lyssna eller tala beror väl på situationen? Jag är introvert och har haft svårt att hitta en plats i normen, men vi behöver väl inte sätta oss på de extroverta för det?

  7. Barn ska vara just barn, med drömmar och fantasier. Det bästa som finns är att få lyssna på deras drömmar och vara delaktig i deras fantasier.

  8. Jag håller med ur det introverta barnets perspektiv-och tro det eller ej; jag känner igen mig oerhört mycket i den inre värld som beskrivs. Trots att jag skulle beskrivas som en som tar plats.

    Men, om man hörs, berättar, pratar, vill beskriva den världen…
    ..jag känner INTE igen. Mig i att det skulle, vara ett ideal-i synnerhet inte som flicka.
    Och jag tycker författaren själv uttrycker sig på ett sätt som visar på just de värderingarna; att en som hörs, och pratar skulle lyssna sämre. Vara större egoist. Tänka mer på sig själv.
    Det finns absolut inget som säger att den som är tyst bryr sig ett dugg mer om andra, eller att den som hörs inte gör det.

    Och förövrigt tar öven tystnad plats. Man finns ändå och man kan skapa mycket osäkerhet och få andra att känna att allt ansvar för kommunikationen vilar på dem. Tvinga den som är mer pratsam att alltid sköta snacket. Oavsett vad den egentligen vill.

    Kommunikation kostar ibland. För alla.

    • Tack för inlägget-Det här reagerar jag på: ”Och förövrigt tar öven tystnad plats. Man finns ändå och man kan skapa mycket osäkerhet och få andra att känna att allt ansvar för kommunikationen vilar på dem. Tvinga den som är mer pratsam att alltid sköta snacket. Oavsett vad den egentligen vill.”

      Varför skulle någon ha ett ansvar för att fylla tystnaden med ord? Tystnad behövs. Det är där eftertanken bor. Ett samtal utan tystnad drunknar i ord.

    • Tack Debbie! Ditt inlägg behövs för diskussionen här är i övrigt väldigt ensidig, där extroverta utmålas som personer med sämre egenskaper än introverta. Jag förstår helt och hållet vad du menar med att extroverta ofta får ta ansvar för kommunikationen och hur du inte alls upplever att extrovert är idealet. Jag är själv en extrovert kvinna och får ofta hålla tillbaka och inte ta plats för att inte störa, stöta mig och tro att jag är något. Ochjag jag kan ärligt säga att jag inte är en narcissistisk pratkvarn som inte kan lyssna på andra. Tvärtom. Jag är bra på att lyssna, men då måste det ju vara någon som pratar.
      Det är tur att vi är olika och viktigt att se att det ena inte är bättre eller sämre än det andra.

      • Jag tror ni missar poängen i Linus inlägg här; om man är mer introvert än extrovert är tystnaden inte ett problem. Om du känner att tystnaden är ett problem är du säkert mer extrovert och det är precis lika ok som att vara introvert. Men lägg ingen skuld på dem som inte pratar. Känner du ansvar för att fylla tystnaden med prat är det för DIN skull du vill fylla tystnaden med prat, inte för de som är tystas.

        • Jag tycker faktiskt inte att jag missar poängen. Jag förstår Linus och tycker att han har rätt i mycket, men hela hans inlägg genomsyras av ett förakt mot extroverta människor. Ord som ”självhävdande”, ”uppmärksamhetstörstande”, ”narcissism”, ”talar innan man tänker”. Jag är extrovert men jag känner inte igen mig. Man behöver inte klanka ner på något för att lyfta fram något annat.
          Om man inte kan lägga skuld på de som inte pratar, ska man då göra det på de som gör det? Det görs ju i inlägget ovan. Vi är ”pirayor som äter upp andras och varandras tystnad”.
          Jag tycker inte att skuld ska läggas på någon. Vi är olika, men vi är lika bra människor för det. Det enda jag gjorde i inlägget ovan var att förklara min upplevelse.

          • Det jag tror dom menar att du missar är det faktumet att en introvert person trivs i tystnaden.
            Samlar energi där och absolut inte upplever den som jobbig eller ett problem oavsett om man är ensam eller i grupp.
            Tystnaden är i stort sett aldrig obekväm för en introvert och den uppskattas alltid.

            Tänk så här; efter en lång arbetsvecka, vad längtar du mest efter?
            Att få komma hem och stänga dörren och bara vara i tystnaden eller att gå ut med 10 kompisar på en after work på en fullpackad krog?
            Vi finner energi på olika sätt och tystnad är den introvertas sätt.
            Att då ständigt få höra att man MÅSTE ta plats. Att man MÅSTE prata mer.
            Att tystnad är nåt konstigt.
            Ja, det är jobbigt för den introverta.

            Och som Linus skrev tidigare; varför måste någon ha ansvaret för att fylla tystnaden?

            Att du/ni tolkar den introvertas behov av tystnad som att vi ser er extroverta som någon form av pirayor är nog mer än reaktion än en eftertanke.
            Det absolut enklaste sättet att se på det är att du själv tänker dig in i en värld där normen och det som ständigt eftersöks är exakt det som du själv töms på energi av och mår sämre i.
            Att du förväntas vara raka motsatsen till det du mår bra av och är trygg i.
            För lite så är det att leva som introvert i en värld som ständigt låter och kräver att du ska vara mer extrovert.

            Tack för ordet och god fortsättning

  9. Har varit på många föräldrasamtal/ utvsamtal genom åren och har på ena barnet alltid fått höra att hon är såå lugn o duktig men måste våga ta för sig, räcka upp handen, prata inför klassen… medans den andre nästan blivit ombedd att ta ett steg tillbaka, lägga band på sig och leta de andra komma fram mer i klassen/gruppen….han tar alltså för mycket plats..??
    Så hur ska barnen vara? Man får inte vara för ”på” men heller inte blyg o tillbakadragen…???
    Att barn är o förblir olika är något de borde uppmuntra redan på dagis…men där ska de sättas i ett fack…på hur de är o beter sig…min tös blev flyttad redan på dagis från en stillsam grupp där hon trivdes. Det var lugnt o hon lekte jättebra o trivdes..men nää hon får flytta upp i den mer livligare gruppen så hon kan lära sig ta för sig…. där sa vi STOPP! LÄGG AV!..
    Hon har alltid varit väldigt snäll o lite blyg….precis som sin mamma..det tog mig nästan 30 år innan jag visste vem jag var och att det inte är hela världen att inte alla gillar mig eller det jag gör..men att det handlar om att man själv ska våga stå för vad man säger tycker o känner….
    Men ska vi kräva det av en 7-åring..??
    Jag har säkert gjort tusen misstag i samtalen och uppfostran men mina ungar..men för att jag trott att det var rätt..aldrig för att medvetet göra dem illa på något sätt..
    Nä! Älska era barn för dem de är så har de vunnit i livet…!!

    • Jag/vi har fått höra samma om våra två barn på utvecklingssamtalen. De är trevliga, tillgång i klassen, bra kompis, sköter sina läxor klanderfritt och klarar kunskapsmålen i de olika ämnena……MEN de är inte tillräckligt aktiva på lektionerna. Eftersom de inte är det är det svårt att ”komma uppåt” i betygsstegen. Vilket barnen vill av eget intresse! Läser man de olika ännesmatriserna så bygger mycket på HUR AKTIVA eleverna är. Lärarna ska följa dessa ramar för en säkrare och kunskaps lik skola.
      Som förälder tycker jag att det är tråkigt att man pratar om en individuell utveckling……tills man kommer till betygen…..då skall man in i olika fack ….. Det har förvisso alltid varit så men jag upplever att det tidigare har berott på kunskapsnivån inte på personligheterna?!?!
      Vad ger det för signaler till våra ungdomar? Hur skall vi puffa dem om de inte duger som de är? Blir det många ”tappade sugar” av detta system? Samhället behöver alla personligheter och vi passar i olika yrken.
      Nu vet jag att personligheten inte förändras av betygssystemet i skolan…..men den kan påverka vilka betyg vi får och begränsa våra möjligheter att komma vidare till den utbildning/yrke som vi gärna vill ha.
      (Själv arbetar jag i en liten grupp med 6 personer. Vi har samma högskoleutbildning men är mycket olika personligheter. Vi kompletterar varandra på ett mycket bra sätt som också våra kunder får ta del av. Toppen!)
      Det jag framförallt tar med mig från utvecklingssamtalen är barnens trevlig sätt, artighet, glada och positiva sinne, att de är goda kompisar och alltid vill gå till skolan. Detta kommenterar jag alltid vid samtalen.
      Kunskap kan man alltid tillskansa sig, på olika sätt, men ovanstående egenskaper finns i personligheten och de är mycket viktiga både i skolan, privatlivet och i framtida arbeten!!!!!
      Tack för mig!

    • Jag/vi har fått höra samma om våra två barn på utvecklingssamtalen. De är trevliga, tillgång i klassen, bra kompis, sköter sina läxor klanderfritt och klarar kunskapsmålen i de olika ämnena……MEN de är inte tillräckligt aktiva på lektionerna. Eftersom de inte är det är det svårt att ”komma uppåt” i betygsstegen. Vilket barnen vill av eget intresse! Läser man de olika ännesmatriserna så bygger mycket på HUR AKTIVA eleverna är. Lärarna ska följa dessa ramar för en säkrare och kunskaps lik skola.
      Som förälder tycker jag att det är tråkigt att man pratar om en individuell utveckling……tills man kommer till betygen…..då skall man in i olika fack ….. Det har förvisso alltid varit så men jag upplever att det tidigare har berott på kunskapsnivån inte på personligheterna?!?!
      Vad ger det för signaler till våra ungdomar? Hur skall vi puffa dem om de inte duger som de är? Blir det många ”tappade sugar” av detta system? Samhället behöver alla personligheter och vi passar i olika yrken.
      Nu vet jag att personligheten inte förändras av betygssystemet i skolan…..men den kan påverka vilka betyg vi får och begränsa våra möjligheter att komma vidare till den utbildning/yrke som vi gärna vill ha.
      (Själv arbetar jag i en liten grupp med 6 personer. Vi har samma högskoleutbildning men är mycket olika personligheter. Vi kompletterar varandra på ett mycket bra sätt som också våra kunder får ta del av. Toppen!)
      Det jag framförallt tar med mig från utvecklingssamtalen är barnens trevlig sätt, artighet, glada och positiva sinne, att de är goda kompisar och alltid vill gå till skolan. Detta kommenterar jag alltid vid samtalen.
      Kunskap kan man alltid tillskansa sig, på olika sätt, men ovanstående egenskaper finns i personligheten och de är mycket viktiga både i skolan, privatlivet och i framtida arbeten!!!!!
      Tack för mig!

  10. Asså det här va såå bra sagt. Känner igen min barndom där jag var en stilla blyg tjei där flera inklusiva mina förälder uppmanade till att ”ta plats”. Som vuxen har det kommit sig till det bättre men har egna barn där en är stillsam men otrolig smart och kommer med guldkorn ibland som är väl värd att ta vara på. Han är fyra år och får vara som han är. Skjönn härlig unge full av humor och glädje. /Ann-Marita

  11. Fantastiskt VIKTIGT idag!!! Så bra att du skriver om det – men försök ta dig ut i skolorna och gärna på lärarutbildningarna! Jag åker gärna med dig ;-) Du skriver här om yngre barn, men det blir inte lättare för dem när de blir äldre.
    Som gymn. lärare har jag (hoppas jag) försökt att låta dessa elever vara och smärtsamt kunnat konstatera att skolan definitivt INTE är en bra plats för dem. Dessa behöver få ”snöa in” i ämnen som intresserar dem, få tid att sjunka ner i det och grunna färdigt. De orkar inte med den extrema fokuseringen på socialiseringsprocesser och lära-känna-övningar i all oändlighet (vem gör det egentligen..?). Vissa rör sig mellan det extroverta och introverta beroende på situation och de har det på ett sätt ännu svårare. Särskilt om de faktiskt trivs och vill vara i det extroverta – en stund. Att sätta gränser när energin tar slut och man vill tillbaka till den inre världen igen, blir nästan omöjligt. Om det fanns större acceptans för individer att själva avgöra hur ”sociala” de vill vara, är jag övertygad om att vi även skulle se en plötslig nedgång i ”diagnoser” på våra barn. Svenska barn är onödigt överdiagnosticerade på grund av att den sociala miljön pressar dem alldeles för hårt. Det här är kritik som har riktats mot den svenska skolan, men det är sällan eller aldrig det nämns offentligt.

    • Bra påminnelse att många går mellan att vara ”extroverta” och ”introverta” beroende på hur vi mår. Inte bara olika personer ska ha rättighet att uppföra sig olika utan samma person ska få kunna variera hur hen uppför sig. Då kanske inte kraven blir så stora på de kaxiga pojkarna….

  12. Som extrovert tjej som växte upp på åttiotalet minns jag mest hur jag alltid hölls tillbaka medan introverta killar knuffades fram för att ta plats. Det var inte så roligt det heller. Jag kan bara hålla med: det är viktigt att lärare förstår både introverta och extroverta barn och lär sig att låta båda grupperna få möjlighet att utveckla sig – OCH att ta hänsyn till varandra.

    • Men då kan jag göra dig glad över att berätta att detta har ändrats fullständigt i dagens skola. Tjejerna lyfts alltid fram och får ta hur mycket plats som helst oavsett om det är rättmätigt eller inte, de kaxiga killarna tävlar om uppmärksamheten och får lärarna på sig och de tysta killarna sitter osynliga i nåt hörn :/

  13. Tack för både din text Linus och kommentarerna ovan! Jag är en typisk extrovert, som fått höra att jag pratar för mycket och hörs för mycket. Kanske ligger det något i att flickor inte ska göra det som någon skrev ovan? Nu är jag vuxen och kan oftast dämpa mig. Jag har en man som i mångt är min motsats i detta och vi har två söner med olika läggning. Vi behöver alla ta hänsyn till varandra – men jag tror säkert att det i rådande norm är tuffare för introverta än det var när jag växte upp (60-tal).

  14. Jag är själv mamma till 2 gossar som skolan säger till mig måste ”ta mer plats”…. ingen av dem har sagt… -jag har tråkigt …. en äggskärare blev gitarr.. teskedar blev alver i sagan om ringen …. den yngste är tystlåten och gör alltid sitt bästa i skolan … och hemma är han världens pratkvarn …. äldste pojken är tystlåten överallt …. men i sociala medier och liknande är han en riktig debattör …. båda pojkarna är heller aldrig rädda för att berätta och säga till när dom tycker något är fel eller orättvist …. jag har aldrig tvingat dom till att ” ta plats” och deras vänner accepterar och respekterar dem för det dom är….. dom enda som försökt att ändra på dem är specialpedagoger och lärarna i skolan …..det som jag däremot råkat ut för är när min yngste son gick i första klass och hamnade i den klass med flera barn som tog plats …. vilket gjorde att han blev ”bortglömd ” så han lärde sig inte det han skulle och fick gå om första klass….. Jag är glad för att vi som föräldrar tog beslutet … för sen fick han ny lärare som såg hans potential … och tog vara på den.

  15. Åh vad skönt att läsa! Speciellt som en som genom hela skoltiden fått höra att jag inte pratade nog under lektion, precis som jag gissar många andra introverta fått höra.
    Så fint skrivet! Tack! Och post it poverty låter väldigt intressant, det ska jag ta med mig som blivande lärare!

  16. Himla bra skrivet! Jag kan inte säga säkert men jag tror att jag är en introvert person. Jag har alltid trivts ensam. Många tror att jag är blyg (eller dryg) och folkskygg, men jag är inte alls folkskygg. Jag tycker mycket om andra människor, saken är bara den att jag blir så fruktansvärt mentalt utmattad när jag umgåtts med andra. Det spelar ingen roll om jag reser bort, fikar med en kompis eller går på en fest. Det är lite som att slå på och av, men har ”det” varit påslaget för länge så krävs det att jag laddar batterierna. Det negativa är att många tycker att man är ”tråkig” för att man inte vill hänga med ut på krogen varje helg eller haka på att gå på bio, käka middag eller något annat. I dagens samhälle ska man vara social, tillgänglig och alltid tacka ja till allt. Men jag orkar inte, jag behöver få umgås med mig själv på regelbunden basis. Under hela min skolgång fick jag höra olika versioner på ”du hade fått högsta betyg i mitt ämne om du bara tog plats och pratade mer i klassrummet”, att jag skrev toppresultat på proven/inlämningarna spelade ingen roll, den sista pusselbiten för att bevisa min kunskapsvidd var att kunna räcka upp handen och prata mer, helt ärligt så kändes det inte som att det spelade någon roll huruvida jag sa något relevant bara att jag sa något, och vad är då poängen? Jag vet inte hur det är idag i skolan men jag hoppas att lärare slutar stirra sig blinda på att alla ska prata och ta plats. Vissa lär sig bättre genom att prata, andra lär sig bättre genom att betrakta.
    Nu råkar det sig så att jag har ett ganska socialt jobb där jag träffar mycket människor, vilket går fint så länge jag får den där egentiden då jag kan sitta och uggla hemma, vara kreativ i min egen lilla bubbla utan något som stör, får jag inte den tiden så blir jag supertrött och mår dåligt. Snart är det julledighet, och när alla planerar vilka dom ska åka och hälsa på, allt dom ska hinna göra, alla vänner som kommer tillbaka från studier/jobb på andra orter och vill träffas osv. så ser jag fram emot att få vara ensam och ledig, bara vara hemma och joxa på med mitt. Många tänker säkert ”men gud så tråkigt”, jag tänker ”åh, underbart!”.

    Till sist så tänker jag att mycket av den sociala pressen, att vara i centrum, ta plats, vara utåtriktad har att göra med att det är så fruktansvärt fult att vara nöjd med sig själv. Man ska vara en varelse i ständig utveckling, där tystnad och ensamhet är fult, något som ska tränas bort, och motsatsen något bra som man ska sträva efter. Nästan lika provocerande som när någon tjock person säger att hen trivs med att vara tjock utan att vilja förändra det.

    • Sanna, det låter som att du kan vara en HSP, highly sensitive person – kolla upp det, kan ev hjälpa dig att sätta ord på hur du känner!

      • Oj. Jag är du – eller snarare, jag är precis som du. Uppfattad av de flesta som en mycket social person, men jag längtar varje dag efter min egentid. Den där man kommer hem från jobbet och kan stänga av allt..

  17. Måste man vara antingen eller? Kan man inte vara både och?
    Jag har inga problem att ta plats OM JAG VILL, eller OM JAG TYCKER det behövs i sociala sammanhang; Jag har ett yrke, där social kompetens är nödvändig, och det klarar jag bra. Men jag är också medveten om att jag faktiskt inte behöver ta för mig i varje situation. Framförallt behöver jag inte ta för mig för att ”tuppa mig” dvs markera min status gentemot andra. Att ta ordet för att framföra min åsikt eller strukturera lösningen till ett problem, tycker jag inte är problematiskt.
    När jag kommer hem från jobbet njuter jag av att vara själv. Jag uppskattar mer och mer mitt eget sällskap. Trivs med mig själv. Har intressanta samtal och utbyter tankar med mig själv. Jag tror alla har en extrovert och en introvert sida. Sen är de olika framträdande för varje person.
    Vi borde kanske vända på det? Varför inte uppmuntra extroverta personer att hitta och utveckla sin introverta sida istället? De som är introverta bör uppmuntras, inte pressas, att utveckla lite extroverta egenskaper. Allt är inte svart eller vitt. Jag tror det är bra för vår utveckling och självkänsla att se nya sidor hos oss själva, prova nya förhållningssätt, nya sätt att se på omgivningen. Givetvis utan press på att vara på ett visst sätt. Men om det inte skadar någon annan, så är du öppen och nyfiken så utvecklar du dig mer och skaffar nya erfarenheter. Mångfald på alla sätt.

  18. Åh herregud, precis sån mamma är ju jag!!! Jag manar alltid på min dotter för att hon är långsam och inte tar för sig. Det här var något jag verkligen behövde få veta. Idag tänker jag be min dotter om ursäkt för mitt beteende och lova henne att hon härmed får göra sitt i sin egen takt
    Tack för att ni fått mig att förstå min dotter bättre så vår kommunikation kan utvecklas.

    • Blev nästan tårögd av din kommentar. Din dotter har tur som har en mamma som kan inse när något inte blivit riktigt rätt och är beredd att förändra det!

  19. Ingen är väl bättre än den andra, men rätten att få vara just den man är väl likvärdig? Ibland kan det ju vara bra att bli lite pushad, just för att man inte vågar ta plats, när man väl gjort det så märker man att det inte var så läskigt som man trodde. Men det bästa är ju att få välja det själv! Jag har alltid fått höra att : hon kan bättra, bara hon vill! Jag undrade alltid: varför vill jag inte?? Dagdrömmde mycket och var ganska tyst, levde i min egen värld. Tycker det är bra om alla får lov till att vara som de är, å få bli respekterade!

  20. Men min dotter tar plats och får hela tiden höra att hon inte ska det. Tala är silver och tiga är guld. Handlar om det svenska jä-la samhället att barn inte får sticka ut åt något håll!! Jag har en av varje, de får vara som de är. Jag var framåt som barn och fick hela tiden höra att det var dåligt. Men bestämde mej för att tiga är silver och tala är guld!! Sluta trycka ner barn hur de än är!!

    • läser ditt inlägg efter att jag nyss skrivit en kommentar – som du hittar längre ned – nånstans – efter att den granskats /viveka

  21. Hjärtat slår en volt när jag läser detta och kommentarerna ovan. Är själv en extrovert tjej som fortfarande (trots dryga 40 år) har svårt att lägga band på mig ibland, samtidigt som jag kan vara introvert också. Jag önskar så innerligt att jag inte blir en sådan förälder som pressar min son (nu 20 månader) att vara något han inte är utan att han får välja själv vem han vill vara och när.
    Håller även med flera ovan att dessa aspekter är något som borde lyftas på pedagogiska utbildningar, för lärare på såväl för- och grundskola som gymnasienivå. Ett extrovert barn behöver inte ha lätt för sig för att de tar mer plats och ett introvert behöver kanske inte mer hjälp för att de inte gör det. Så upplevde jag min skolgång och har sett det mönstret även med syskon och syskonbarn.

    Vi som föräldrar kanske borde vara bättre på att låta våra barn vara barn på sitt sätt.

  22. Empatilöst att beskriva extroverta egenskaper med ord som ”svältfödd hunger efter uppmärksamhet”, ”De deltar inte för att interagera utan för att dominera. ”, ”självcentrerad energi”, ”pirayor som äter upp andras tystnad”!, ”övrning i status, inte i kommunikation”, och mycket mer.
    Är inte mänskliga egenskaper lite mer nyanserad än så? Gör vi inte alla en otjänst genom att ställa extroverta mot introverta på det här sättet? Borde det inte finnas plats för båda typer utan att smutskasta någon?
    Sluta skambelägga de ena för att lyfta de andra! Då gör du själv det du anklagar andra för.

  23. Jag kommer aldrig glömma den dagen i åttan då hela klassen satt på en svenskalektion och läraren delade upp oss i grupper och sedan bad gruppen att välja ut den som pratade minst, den som inte brukade prata förutom då läraren önskade svar. När gruppernas ”ledare” valts ut så hade vi frågesport och den tysta skulle skrika ut svaren. Jag avskydde den lektionen. Folk pekade på mig och sa att ”du är annorlunda” och ”genom den här skrikövningen så kan du ändra dig”.

  24. Bra skrivet! Jag tycker inte att det är positivt att vara en som ”tar plats”. Om jag läste det i ett CV skulle jag antagligen inte anställa den personen, om det inte var för en tjänst där det är viktigt att synas och höras hela tiden.

  25. Jag uppfattade Linus inlägg som framför allt inriktat på att konventionerna kan få introverta barn att uppfatta det som att det är något fel på dem. Diskussionen i inläggen börjar sedan snabbt även handla om respektive personlighetstyps för- och nackdelar, rätt och fel istället – vilket diskussioner om introverta personlighetsdragt tyvärr alltid gör…
    Jag har dock några tankar som kanske inte alltid lyfts fram i dessa sammanhang.
    – Barn skall självklart inte känna att deras personligshetstyp inte duger. Introverta som inte kan eller fattar vitsen med att låtsas vara extrovert har dock ett antal verkliga nackdelar som inte bör hycklas med. Ett par flackande ögon som missuppfattas som exv ointresse kan kosta både drömjobbet och/eller drömdejten. Introverta har ofta hög koncentrationsförmåga som exv kan användas till att se någon i ögonen trots att man kanske både är mindre intresserad av personens reaktion och dessutom upplever ett visst obehag. Poängen är att detta är komplicerat – barn skall känna sig accepterade men jag tycker faktiskt att man gör dem en otjänst om man hymlar om hur vissa beteenden uppfattas.
    – Linus svar på påståendet att ‘tystnad också tar plats’ var ju en rätt brutal diss som missade poängen helt. Bara för att extroverta har överhanden i samhället och vi introverta inte känner dem själva så har vi knappast någon rätt att förminska de känslor av – ja – stress, övergivenhet och uteslutning en extrovert tydligen kan känna när vi drar oss tillbaka. Det här har varit ett stort problem för mig i mina egna förhållanden och att någon säger att det inte är ‘fel’ på mig hjälper föga. Utan att känna att man måste ändra på sin personlighet bör man ändå förstå att även tystnaden kan såra djupt. Utan den förståelsen och med bara krav på acceptans riskerar man att förlora personer man inte vill förlora. Den insikten har kostat mig mycket.

    • Oj, det var en mycket tänkvärd kommentar. Genom att läsa inlägget och alla kommentarerna har mina ”just det” böljat fram och tillbaka och givit än den ena och än den andra kommentaren med motsatt innebörd rätt. Vilket får mig att inse att detta hur man ska vara mot varandra måste diskuteras mycket. Särskilt bör det förstås diskuteras bland personalen på dagis och skola. Där sker saker som man som förälder kanske aldrig får veta.

  26. TACK för att du skriver om detta! Jag själv är, och har alltid varit, introvert och även fast jag är vuxen får jag ännu höra exempel på min bristande karaktär för att jag inte ”tar mer plats”. Jag minns tydligt en gång i grundskolan då jag inte fick betyget jag ville ha i engelska, för att jag inte hade pratat tillräckligt mycket på lektionerna. Tack och lov har min familj förstått mig under hela livet, men många runt omkring gör inte det. Idag kan jag förstå att det är okej att inte höras och synas överallt, speciellt när man, som jag, väljer att stå på scen som yrke. Men som barn är det inte lika lätt att förstå att man får vara precis den man är. Just därför är det viktigt att få ALLA att förstå, barn som vuxna och alla däremellan. Så åter igen, tack för att du åtminstone låter detta ämne ta plats!

  27. Tack för en mycket bra text/reflektion. Jag var själv det introverta barnet, dock har jag alltid vågat/velat prata under lektionerna i skolan och haft många vänner men varit väldigt introvert i övrigt. Jag avskydde när vuxna människor ”trängde” sig på när jag inte ville, jag hade och har en väldigt stor integritet och få människor tyckte det var ”normalt” att jag tex inte ville säga vad jag hette när de frågade eller ville kramas. Jag har 5 barn och 3 av dom är precis som jag var. Precis som du skriver så anses det som ännu mer onormalt idag och de två äldsta som snart är vuxna har alltid fått höra att de måste ta mer plats, är svåra att komma inpå bara för att de inte vill krama vem som helst etc
    Min son på 5 år har haft det väldigt jobbigt med det och har först nu blivit trygg i att tilltala folk eller svara på frågor. En av hans förskollärare berömde oss som föräldrar och sa att det var tack vare att vi låtit honom va som han är och inte tvingat honom att ta plats som han nu har börjat ta för sig mer. Jag blev så förvånad, tvingar verkligen föräldrar sina barn att va något dom inte är? Jag är glad över att min mamma var så lyhörd mot mig och jag vet ju själv hur det känns så jag har alltid varit noggrann med att stå upp för mina barn och förklarat och visat att det är okej att vara introvert och framförallt ser jag det som en väldigt positiv egenskap att ha integritet .

  28. Vilken bra och tänkvärd text! Har två barn varav den ena är mer som jag är, dvs. av naturen ganska extrovert och den andra mer introvert. Då vi är så väldigt olika har jag ofta svårt att förstå och blir frustrerad. Jobbar hela tiden på att inte tvinga på honom mitt sätt utan att respektera honom för den han är. Känner att han hjälpt mig att vidga mina vyer och inte vara så enkelspårig. Din text bekräftar att jag är på rätt väg och jag kommer fortsätta kämpa med mina förutfattade meningar och förställningar om vad som är ”rätt” sätt. Tack!

  29. Wow vilket bra inlägg !!
    Jag har hela tiden jag gått i skolan fått höra att det går bra men ta för dig mer i klassrummet och prata mer. Förstod aldrig varför jag skulle göra det då det ändå gick bra. Sen dessa grupparbeten där lärare tror att bara för man pratar minst=gjort inget av arbetet, fast i själva verket var det oftast tvärtom jag gjorde allt men andra fick beröm. Inget som jag sa vilket jag såklart ångrar idag , idag är jag mkt tuffare och säger vad jag tycker när jag vill men fick jobba innan jag nådde dit.

    Idag jobbar jag som förskollärare och jag ser till att barnen får göra sin röst hörda när dem känner för det ! Har hört kollegor som pratat om det där med att barn ska ta för sig mer men då berättade jag vad jag ansåg. Nästa gång ska jag som du så bra beskriver det säga för vems skull ska dem det ? :)

  30. Jättebra skrivet, Linus! För mig är dock titeln här lite farlig. För i Sverige har vi inte varit så bra på att ”ta plats”…vi är ju lite reserverade och så…Jante-lagen är ju typ-exempel! Jag tycker det är viktigt att vi låter våra barn ta plats, och uppmuntra dem till det, om de behöver det MEN precis som du skriver, låta de barn som inte vill det slippa! Är själv introvert och gillar inte att ta plats men vill ju ha ett val i alla fall! :)

  31. Klokt skrivet!
    Jag är en 28årig introvert typ som önskar att min chef kunde få låta mig vara som jag är. Är så (fullständigt mentalt) trött på att låtsas vara extrovert på grund av alla krav.

  32. Du skriver så roligt och mycket föll på plats när jag läste din bok förra året :) Och skönt att någon skriver om att ta plats. Mina föräldrar har aldrig pushat mig till det, men har alltid fått höra att jag ska prata meeer på lektioner, till och med på mellanstadiet när jag var bekväm med att prata för att jag kunde det mesta. Har fått höra att jag är en ”otrevlig bitch” för att jag bara säger ett enkelt ”hej” till någon på en fest. En gammal jobbarkompis förklarade för mig pedagogiskt att de andra på hennes avdelning undrade varför jag aldrig pratade med dom (ca 400 personer på arbetsplatsen och återigen, jag sa alltid hej). Jag önskar att jag hade läst din bok redan då. Nu har jag ett ord att sätta på min personlighet. ”Jag är bara lite introvert” låter ju trevligare i andras öron än ”jag är inte blyg, har bara inget att säga till dig just nu”…

  33. Hej,får jag citera din text till min blogg? Skulle jätte gärna fortsätta spinna vidare på mitt vis och skapa egna frågeställningar etc…
    Tack :-)

  34. Jag gillar ditt narcissisttest, fick mig att skratta högt. :-D

    Jag har alltid varit en mer introvert människa, och jag kan tycka det blir jobbigt när det uppstår ett hetskt sorl kring ett möte, post it poverty låter som ett intressant koncept, som absolut kommer avprovas i en snar framtid.

    För övrigt tycker jag det är synd att det alltid finns en norm som alla förväntas leva upp till. Mångfald berikar, det gäller även mångfald i personligheter, jag själv jobbar hellre i en grupp med olika typer utav personligheter.
    Man får ut mer om man lägger energi på att förstå varandra, än vad man får ut av att försöka trycka in alla i samma form.

  35. Svårt det här! Det är en sak att vara introvert och vilja välja tystnaden och den egna världen, men jag saknar ett perspektiv. Vad gör man för att hjälpa de barn som vill delta och ta plats, men inte vågar och inte har tillräckligt status för att bjudas in i gemenskapen utan blir kvar utanför, ofrivilligt ensamma? Jag var själv sådan och min dotter är likadan.

    • Hitta likasinnade som hon inte behöver kämpa med. Det är ju umgås hon vill – inte kämpa. Sluta leta i minglet där hon blivit tilldelad låg status. Leta där hon trivs. Hitta fler trivsamma platser. Kanske hjälpa till lite beroende på hur gammal hon är. Likasinnade finns men syns och hörs inte.

  36. Vilken käftsmäll! Har en son som är ”nöjd” utan att behöva synas och höras. Är rädd att han är/har blivit någon slags hackkyckling i skolan, men han är inte den som säger ifrån eller tar plats. Vad skönt att läsa detta och få ett ord som jag aldrig tänkt på till ett sätt att vara.

  37. Hej Linus! Mycket bra text! Vi delade den på vår facebook-sida med följande kommentar.

    ”Intressant text om normen kring att en ska ta plats. Även om inte författaren i denna text har ett uttalat genusperspektiv så går det att dra kopplingar till vilka det är som främst har förväntningar på sig att ta plats (pojkar). Jämställdhetsarbete har tidigare haft stort fokus på att försöka få flickorna att ta mer plats. Vi på jämställt jobbar utifrån att ”upphöja femininitet” – alltså att egenskaper som traditionellt har förknippats med kvinnlighet får högre status. Vi tror inte att förskolan, skolan eller samhället i stort blir bättre av att alla ska försöka höras eller synas hela tiden. Vi hoppas på ett samhälle där individer får vara som de själva vill och utan krav att leva upp till obekväma normer. Och vi tror på ett samhälle där egenskaper som lyssnande och stöttande uppskattas. Och som författaren avslutar med, vems plats tar du?:

    ”När någon ber dig att ta plats, fråga ”vems?”.

  38. Låt de eftertänksamma arbeta med andra med samma rytm – och de direktagerande med andra utåtriktade. Har inte läst alla kommentarer (kanske hälften) men när jag har chans att göra arbetsgrupper så ber jag deltagarna känna efter om de är sådana som gärna tänker innan de talar eller om de gillar ett hett pratklimat där alla faller varandra i talet. De kvickpratande brukar tycka det är skönt att vara med andra som tycker det är ok att bolla hej vilt o hugga för sig. Ofta har de dåligt samvete för att de ”tar för sig” o måste tänka på att lägga band på sig o släppa fram andra (förlåt, jag veet att jag prata för mycket , men jag blir så ivrig) – eller så får de (troligen felaktigt) känslan att de måste ”dra” nåt slags lass i en arbetsgrupp med andra som sitter men tankeverksamheten inåt.. Den ”saktmodiga” gruppen kommer lugnt o stillsamt fram till ett resultat – i sin takt – på samma tid som den ”heta”.

  39. Har också en dotter som är introvert, liksom jag. Jag har nyligen hittat begreppet ”högkänslig”, vilket också passar in på många introverta, men ej alla. Skönt att höra att din tjej vågat och fått gå sin egen väg och gör det så bra! Tur att hon har dig!

  40. Kommentaren ovan var ett svar till Anitha Östlund Meijer.

    Tack för ditt tänkvärda inlägga! Jag har inte (ännu) läst din bok Linus. Eftersom jag just fått en ahaupplevelse över begeppet ”Högkänslig” enligt Elaine Arons forskning (bok det högkänsliga barnet). Många med hsp är ju även introverta, hur relaterar du till detta? Är det en aspekt du skriver om?

  41. Tack Linus för att du tar upp det här problemet.Många ungdomar idag och även en del vuxna ”tävlar” idag på socialamedier, att ha flest cybervänner, det perfekta livet mm. Dem fastnar i ett ”beroende” av ett socialamedier. Jag ser ofta att unga föräldrar som är ute på en barnvagns tur med sin lilla där mobilen får mer uppmärksamhet än barnet. De tiden och den anknytningen som skapas i småbarns åren är svåra att ta igen senare.

  42. Ända sedan vi började få en amerikanisering av skolornas kursplaner där muntlig färdighet betonas (diskutera, argumentera; till och med de nationella proven i matematik innehåller en muntlig del), har de mer introverta eleverna kommit på undantag. Jag skrev flera insändare om detta under tidigt nittiotal och varnade för att elevers personlighet, och inte färdigheter och kunskaper, riskerade att påverka betyget. I dag ser jag att det verkligen blivit så.

  43. Har själv kommit på att det var fel att uppmana barnen att ta plats och belastat de med förväntningar. Barnen kan lätt prioritera föräldrarnas behov och känslor framför sina egna.
    Din röst är viktig!

  44. Så sant som du skriver. Känner igen allt, och försöker låta mina barn vara som de är. De är fantastiska även om de är lite tillbakadragna.

  45. Det var verkligen skönt att läsa det här. Jag har alltid fått höra, både av föräldrar, lärare och klasskamrater, att jag ska prata mer. Ta mer plats. ”Du måste lära dig kommer över det här” mässade min pappa medan jag grät för att jag kände mig så värdelös. Utvecklade tidigt social ångest och väldigt dålig självkänsla. Grejen var ju: jag tyckte ju om och kunde ta plats när det var på mina villkor (t.ex. valde att vara lucia inför hela skolan, spelade upp pjäser inför klassen). Men det var liksom inte bra nog. Jag skulle ta plats när andra ville. Prata när jag inte hade något att säga. Umgås när jag inte ville. Ju större kraven blev desto mer självmedveten blev jag. Kände till slut att det var något stort fel på mig.

    Nu är jag vuxen men har haft stora problem med arbete. På det enda arbete jag haft fick jag sparken under prövoperioden för att jag var, citat ”för tyst”. Jag läser en yrkesutbildning nu och hoppas att de många praktikperioderna kan övertyga arbetsgivare om att jag kan, trots att jag är tyst. Det har varit väldigt jobbigt under praktiken eftersom jag varje dag har ångest och oroar mig för att de ska ogilla mig eftersom jag är tyst. Sitter på kaffe- och lunchraster och kämpar för att komma på något att säga. Är helt utmattad när jag kommer hem eftersom jag aldrig kan slappna av. På praktiken säger de att jag är väldigt duktig, ovanligt duktig, på arbetsuppgifterna. På omdömet efter praktiken har jag fått läsa ”…men hon är tyst.”

    Vill slita av mig håret ibland i frustration. Varför får jag inte vara den jag är? Och hur kan det vara viktigare att vara pratsam än att vara duktig på sina arbetsuppgifter?

    • …men det kan komma av sig självt kanske? Jag har aldrig haft någon social fobi men varit betydligt mer tystlåten… men med utrymme för egen tid har jag större utrymme för att vara mer pratsam när jag är med andra. Numera kan jag till och med vara mycket pratsam om jag sätter den sidan till. Trivs man i livet så laddar man batterierna bättre. …men man kommer långt bara med att le vackert och glatt så pass att det når ögonen. Då är det få som inte hajar att man är trevlig även om man inte pratar i massor. Man kan säga något så enkelt som att ”nu blir det gott med en kopp – den har jag väntat på. Finns det mjölk?” …och missa inte ”Godmorgon!”. Det räcker också långt. Vill du öva dig att hitta såna enkla vänligheter så bara observera folk och det de pratar om – ny frisyr, blöt av regnet, ny bil… Frågor är bra: hade någon en hund? – vilken sort? …men en så´n är stor – det blir mycket motionerande då? Julpynt! -Jaså, vad fint!” Det är alltid enklare att prata om andra och annat än sig själv och dessutom blir ju folk glada när man visar intresse.
      …eller varför inte ”Vad tyst och lugnt och stillsamt vi har det!” ;) :)

  46. Så vackert berättat. Jag måste ha missat din bok. Jag är lärare och vurmar så för dessa barn och denna typ av personlighetsdrag. I dagens stressade och utåtriktade samhälle är det dessa elever som blir vuxna samhällsbyggare. De behöver ingen Quick-fix av något slag utan är ofta trygga och stabila om de bara blir sedda av oss vuxna. Kan vi få möjlighet att läsa några ex av din bok kanske?

    Ger du offentliga föreläsningar?

    Stor lärarkram!

  47. Kan bara instämma i hyllningskören. Tack! Otroligt skönt att få läsa detta, som en introvert mamma till ett introvert barn. Det stora problemet är skolan för ungen min. Vi är inte ensamma förstår jag av alla kommentarer.
    Det är tufft att vara den tystare eleven i ett samhälle där idealet går mot amerikanska normer. Du skall ta plats. Du skall höras…
    För ungen min har detta vart en plåga! Hon är inte den personligheten. De tre första åren lyssnade jag, dumt nog, på lärare och försökte modellera om henne. Det var belöningssystem för att räcka upp handen och prata på lektionerna… Lärare föreslog dramaklasser, för hon är ju sååå duktig, hon kan ju sååå mycket, hon måste dela med sig….
    Till slut insåg jag att all denna press var nära att knäcka ungen min. Så jag valde att ge f+n i allt vad lärarna sa! Efter jag kom till denna insikt har vi istället pratat om olika personlightestyper, vad skolan vill ha, vad DE betygssätter och att hon är fri att välja själv. För ärligt talat, det enda en förälder vill är att ungen ska må bra, trivas och gilla skolan. Kan bli så trött på att skolan aldrig är nöjd, de ser problem när det egentligen inte finns något. Kan inte låta bli och undra vad som skett om jag sett min egen personlighet i min unge. Tänk om jag hade vart en mer extrovert typ. Hade jag då kunnat förstå tro… Det tog in ändå tre år att sluta lyssna på lärarna när det gäller att ta plats på lektionerna…

  48. Ett barn som är tyst och försynt, drömmande och inte har drivet, det har Add… Den som tar plats och tar för mycket plats, det har AdHd, en som missförstår, tolkar bokstavligt och inte fungerar socialt det har Asperger, en som ogillar att göra det den inte gillar har visst också en diagnos fick jag läsa här om veckan. Vad hände med att tillåtas vara olika och individer? Dagens norm är utåtagerande om än på en lagom nivå och spralligt social likt blivande försäljare. Almanacka som ska vara späckad med aktiviteter, inbjudningar till matcher och kalas ska stå som spön i backen… tack men nej tack, vi kliver inte på det tåget.

  49. I arbetslivet genomför vi analyser och pratar om att personer med olika profiler (introverta/extroverta, kreativa/strukturerade o.s.v) berikar en grupp och gör den framgångsrik. I skolans och barnens värld verkar vi ligga hopplöst efter. Där är det extrovert som är den gällande normen. På mina barns skola slåss jag just nu för att barnen ska slippa byta klass alldeles för ofta. För introverta barn måste något sådant ta mycket energi och skapa stress. Jag blir så frustrerad när lärare och rektor inte verkar förstå. För mig är det så självklart att vissa barn inte är lika sociala som andra och att det är helt ok. Så jag blev väldigt glad när jag såg det här blogginlägget. Ska läsa din bok också och hoppas hitta nya infallsvinklar till diskussionen med skolan.

    • …men ett byte till en klass med lugnare barn, introverta barn, är en stor lättnad för ett introvert barn som alltför mycket mäts mot och måste tampas med extroverta klasskompisar. Jag protesterade mot alltför många omstruktureringar å min son vägnar just av det skäl du nämner… men så blev det omstrukturering i alla fall… och det var det bästa som kunde ha hänt! Äntligen fann han sina likar bland nya barn! Vilken skillnad! Han var glad när han kom hem på eftermiddagarna!

  50. Tack för denna text! Jag känner igen mig så väl i det du skriver, jag har alltid fått höra hur jag behöver synas mer och ta mer plats. Jag har alltid trivts bäst med att sitta och lyssna på andra hellre än att prata, och det har aldrig känts naturligt för mig att ”ta plats”. Det är inte som att jag inte kan prata för mig, det kan jag, jag bara gör det när jag känner att jag har något att säga. Jag får faktiskt fortfarande höra det, och jag förstår verkligen inte problemet, jag får höra hur jag jobbar bra och sliter och så men då jag inte tar plats så är det som att det jag gör inte duger. Varför måste man ta massa plats för att duga enligt många?

  51. Ditt inlägg berörde mig och inspirerade till en krönika i Jönköpings-Posten. Länk här: http://www.jonkopingsposten.se/artikel/34657/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats
    (Den är plussad, vilket innebär att man måste registrera sig med sin mejl för att läsa den, men det är också det enda.) Läs och länka gärna om du vill, jag har lagt in en blålänk till detta inlägg så att läsaren vet vad jag refererar till.
    Mvh Patricia Franzén

  52. Måste säga att det är för hårda ord om oss Extroverta. Alla är inte egocentriska slukhål. Istället är det som vanligt så att både du och de flesta tror att alla tänker som du, vilket inte är fallet. De extroverta ser det SOME EN VÄNLIGHET/PLIKT att få de andra att ha det bra, och göra diskussionen livlig och inkännande. Därav lyssnar man, plockar upp och återkopplar. Samtal kallas det. Om man ser det positiva i det också. Nu är ju alla olika och ibland så bufflas det på… Och då får man ju skulden som Extrovert eftersom man är AKTIV förövare. Passiva människor döms oftast inte, även om det diskuteras om civilkuragelagar …. :-)

    Extroverta (super-generalisering här) mår dåligt själva, och tror att andra mår dåligt när det blir ”jobbig tystnad”. Och jag vet att många introverta tex blir glada när jag kommer på deras tillställningar för att då ”kommer det i varje fall någon som pratar och livar upp”. Däremot är det naturligtvis så att man kan hålla tyst ”vid behov” …. Men det är inte lätt alltid.

    Själv var jag extremt introvert när jag var yngre så jag har hört dessa argument jag med. Men jag tycker nog att det är minst lika egoistiskt om man av brist på intresse eller annat inte anstränger sig för att ge energi till diskussionen eller ”det allmänna goda välmåendet”. Om man av brist på erfarenhet, kompetens eller annat inte hittar något att säga är det helt förlåtet.

    Däremot så är det en ”normhets” på barnen numer, oavsett vad det nu gäller. Kolla bara diagnoshysterin. Det gäller givetvis även introversion etc.

    Alla ”kränkta” i detta land behöver nog ofta tänka igenom VARFÖR folk gär som de gör, dvs att avsikten bakom nog är det viktiga. Goda avsikter förlåter en del, och tillåter åtminstone en god kommunikation och ett bättre humör.

    God jul på er… Stilla natt eller inte!

  53. Pingback: DET FINASTE MAN KAN GE | Vardag och Förundran

  54. Det skrämmande är också, att i skoan idag ges betyg efter hur talför man är under lektionerna och hur ”mycket plats” man tar. Man kan aldrig få högsta betyg i ett ämne, oavsett kunskaper, om man ine dessutom gör sig hörd, tar plats och är väldigt aktiv i diskussioner och grupparbeten. Ett tystlåtet barn kan inte få ett välförtjänt A om han/hon inte kan höja sin röst över sorlet och ta för sig i gruppen. :-(

  55. ”Du är alldeles för känslig!” och ”Du ska alltid vara tvärtemot!” var det jag fick höra under min uppväxt… och jag kan sitta länge på ett ställe i skogen och bara njuta av allt jag ser (som tjuren Ferdinand)… så det kändes skönt att läsa det här. Tack! ♥

  56. Hej

    Mycket bra skrivet och det var skönt för en annan att läsa, mitt äldsta barn tycker om att vara hemma, jag har enbart frågat honom om varför han inte är ute och umgås med vänner på fritiden, men han tycker att han träffar dem så mycket i skolan och tycker det är lugnt och skönt att bara få vara hemma.
    Jag har alltid accepterat detta men visst har jag haft min oro, men det är mer om han inte trivs med klassen, skolan osv men det är enbart för att han tycker om att bara vara hemma.
    Nu har det väl hänt lite mer sedan han fyllde 18 år, men han tycker fortfarande det är skönt att vara hemma i lugnets vrå:
    Även det du skriver tycker jag skulle gå ut till skolorna, lärarna så att de förstår att alla barn är inte pratsamma, utåtriktade.
    Jag tycker det är så fel av skolorna att tvinga barn att tala inför grupp eller vara så kallade ”aktiva” på lektioner, bara för att de är tysta så innbär de ju inte att det inte är lika kunniga som de barn som tycker om att prata.

    Tack för en bra text
    God Jul
    Mvh En stolt Mamma

  57. Min son sa en gång när jag försökte få honom att ringa en kompis: ”jag umgås hela veckan i skolan. Kan jag inte bara få vara ifred på helgen?” Nu känns det som att jag förstår honom.

  58. Jag vill bara återkoppla och säga att responsen på detta inlägg varit helt fantastiskt!
    Det blev radioprogram, tidningsartiklar, långa email, massor av kommentar på stan samt tweets och pm i tillräckligt hög utsträckning för att fylla en heltidstjänst =)

    Tack för alla tankar ni delat med er av och stort tack för att ni läst!

  59. Jag har både läst din bok och ditt inlägg och känt igen mig i båda två. Jag har en tydlig introvert dragning som jag har avtäckt under de senaste åren. Det har känts otroligt skönt att inse att anledningen till att jag ofta behöver låsa in mig ensam i ett rum efter extroverta tillställningar inte innebär att jag är någon slags enstöring och människofientlig person. Jag vet alltså såväl vad det innebär att låtsas vara extrovert och ta plats och hur det suger musten ur mig. ÄNDÅ märker jag att jag pushar min dotter till att ta för sig mer, säga ifrån och visa sig. VARFÖR? Jo, det är så svårt att komma över de känslor man har brottats med under hela sin egen uppväxt – för att passa in i samhället och omgivningen behövde jag ta mer plats och jag längtade så oerhört efter att tillhöra normaliteten och jag för över detta på mitt barn. Jag försöker dagligdags att tänka på att låta dottern hitta sin egen plats, men jag får ofta bita mig i tungan och hindra mina gester. Det jag vill ha sagt är inte att det genom mig blir så tydligt att det inte bara är extroverta föräldrar och personer i omgivningen som pushar barn att visa sig mer utan jag som introvert är precis lika skyldig till problematiken. Möjligtvis att jag reflekterar mer och grubblar mer över det dock.

  60. Så granskade jag min egen text och som typisk introvert hittade jag åtminstone ett ”inte” för mycket. :-) Med reservation för fler stavfel, felsyftningar och felaktiga ord…

  61. Jag har haft många som säger att jag ska ”ta plats”, det känns stressande och som att man inte duger. Men jag tror de menar väl, de kanske tycker man är duktig och borde synas.
    Om man är bra på något och inte tar sin plats kan man bli olycklig då man inte får visa sin förmåga. Det är inte rättvist men det är ju så som samhället är…

  62. Härligt med någon som lyfter fram den introverta människan. Jag fick tips om din bok för ett tag sedan men har inte hunnit läsa den. Jag tillhör själv den introverta skaran människor och jobbar på en arbetsplats, som domineras av extroverta. Jag har själv gjort ett test på en grupp människor inför en mindre uppsats. Tyvärr får man ju uppfattningen att det är extrovert man ska vara till varje pris och jag blir pressad till att ta plats med orden ”men säg nåt då” när jag inte vill. Det sker massor med processer i huvudet och ibland vill jag inte säga något för då drar mötet eller vad det är ut på tiden, så får jag sitta och ”plågas” i onödan. Introverta är ju ofta ”doers” och tycker att meningslösa möten är bortkastad tid. :-D
    Tack för att du skriver om detta!

  63. är 18 år. vill dela till alla mina vänner och ovänner. yngre och äldre. hoppas jag får använda dina smarta upplysningar och snygga formuleringar i mina möten med fjortonåriga konfirmander! tack för en lättsmält och aptitlig artikel som mättar den gnagande hungern efter bekräftelse

  64. Introvert sedan barnsben, idag pluggar jag till socionom. Allt är möjligt om man bara vill. Inte för någon annan utan för sig själv! Men detta förtjänar att diskuteras mera och tack för att du tar upp den debatten! Mycket bra skrivet :)

    • Tack Ruff. Vill du, kan du. Mitt motto sedan länge. Personlighet verkar alltid ha mycket mindre betydelse än motivation när det handlar om passform för ett yrke. Tack för komplimangen

  65. Pingback: Länktips: “Föräldrar – Varför uppmanar ni era barn att ta plats?” | Det som är jag

  66. Det här är ett viktigt ämne som inte uppmärksammas tillräckligt. Som barn fick jag alltid höra på utvecklingssamtalen att jo, jag var ju duktig och så, men jag räckte aldrig upp handen och det var ju ett problem, det måste ändras på. Men för mig räckte det med att svara på lärarens frågor till klassen för mig själv inombords, jag märkte väl själv om jag kunde svaret eller inte. På gymnasiet fick jag för första gången höra av en lärare att ”du är ju ganska tyst och så, men det får man ju vara”. Vilken befrielse det var, att äntligen få höra att det var ok att vara tystlåten! Nu är jag vuxen och söker jobb och jag känner liksom ett behov av att ”försvara” min tillbakadragenhet vid jobbintervjuer. Så borde jag inte behöva känna. Jag skulle önska att alla som arbetar med personalfrågor och rekrytering hade kunskaper om extro- och introversion och skillnaden mellan att vara social och att ha social kompetens. Men, det börjar ju inte där, det börjar tidigt i livet, och att redan som barn få höra att ens personlighet är ”fel” sort personlighet sätter spår!

  67. Riktigt bra skrivet men tyvärr ‘fungerar’ det inte så. Jag har tvillingar på snart 14 år och jag fick veta redan när de gick i 1:an att den ena tvillingen måste synas mer. Vi valde av många skäl att ha dom i olika klasser från års 2. Och nu när dom går i 7:an så måste de synas i klassen, annars blir betygen inte lika höga. Det är helt sjukt, då vissa har extremt svårt att räcka upp handen och prata inför en stor grupp. Men de e så de ser ut idag…

  68. Pingback: Generation JAG – varför dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare … | reflektioner och speglingar II...

  69. Pingback: Introvert personlighet | Haargaard

  70. Pingback: Introvert? Extrovert? Ambivert? – dessi.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *