I Sverige får alla bli Lucia

Begreppet talent management upplevs ibland som negativt laddat har jag uppmärksammat. Något som sticker i ögonen på många svenskar är nämligen ordet talang. När vi talar om att ”hitta och utveckla talang” är det vanligt att vi gör en dikotomi av det. Vi förutsätter då att begreppet handlar om att finna ”en elit av människor som har talang”, samt att det per definition finns en grupp som inte har det (ett b-lag helt enkelt).
 I ett land där alla får lov att vara Lucia dyrkar vi Zlatan, men vi har i andra sammanhang ofta svårt att förlika oss med tanken på att människor kan vara olika duktiga på saker.

Att betrakta talent management som en elitistisk företeelse är befängt. Detta är (oftast) helt fel tolkning. Som jag ser det är detta en av de tydliga skillnaderna mellan amerikansk och svensk kultur. Talent management i den vedertagna versionen hävdar att talang är något som alla har. En amerikansk chef som talar om talang syftar vanligen alltså på alla sina anställda.
Talent management handlar om att finna talanger och styrkor i varje individ och att i den mån det är möjligt få dessa aktiverade och stimulerade. Talang är ibland ett ord som används på ett skamligt sätt. Ibland kan vi säga till någon att de har talang, vilket för oss betyder att vederbörande fått en magisk DNA-sträng och inte behövt kämpa för sin skicklighet. En god vän till mig som är konstnär brukar bli arg när någon påtalar att han har talang, eftersom han anser att det förringar alla timmar av träning som ligger bakom hans förmåga. En fråga jag tycker är intressant att lyfta är: ”Finns det människor med olika mycket talang, eller det bara finns människor med olika mycket motivation”.
Vad tror du?