”Children have to be educated, but they have also to be left to educate themselves.”
Ernest Dimnet
För några år sedan satt jag som konsultchef och talade med en presumtiv kund kring ett uppdrag. Jag berättade om en kandidat som jag trodde att denna kund skulle vara intresserad av. Kunden noterar att konsulten vi diskuterar har över 300 högskolepoäng och utbrister att ”så många högskolepoäng är inte en merit”. Fram tills dess hade jag aldrig reflekterat över att man kunde ha för mycket utbildning, men det startade en intressant serie av reflektioner.
1-Ifall man studerat på heltid i fem år, så innebär det ju uppenbarligen att man inte arbetat på heltid de senaste fem åren (jag inser att det finns undantag till regeln).
2- Ifall man inte studerat de senaste fem åren så har man bevisligen gjort något annat. Svaret på frågan ”vad” innehåller en oerhörd massa information om vilken typ av person man har framför sig. Jag vill än en gång påtala att det är svårt att nämna en ikonisk entreprenör som fullföljt skolan (Gates, Jobs, Karan och Branson är alla exempel på människor som hoppat av sina utbildningar). Givetvis finns det väldigt olika högskolepoäng men värt att fundera över är hur vi värderar dem. Ponera att vi har två kandidater som båda har 180 poäng. Den ena har läst ett program med en inriktning (tex: psykologi). Den andra har läst ett flertal A-kurser inom områden som inte är uppenbart besläktade med varandra (ekonomi, filosofi, psykologi). Vem har då den bästa utbildningen av dessa två? Den ena är generalist med en bred bas av kunskap, medan den andra är mer av en specialist med en tydlig inriktning.
Jag har definitivt en respekt för utbildningar detta vill jag vara tydlig med, men samtidigt befinner vi oss i en värld som förändras i ett allt snabbare tempo. Bara att vi talar om ”den akademiska världen” befäster att den är en egen sfär som är väsenskild från arbetslivet. Tempot av förändringar i vår värld gör också att det blir svårare för långa utbildningar att leverera den typen av kunskap som fortfarande är relevant fem år senare när arbetslivet tar vid. (vem kunde förutsäga för fem år sedan att något vi benämner som sociala medier skulle förändra vårt konsumentbeteende, vår informationshantering, våra sociala kontakter och störta diktaturer?). Förändringstakten drivs delvis av globalisering och en kultur där internet blir en gemensam nation där fler och fler länder möts på det kapitalistiska nätverket. Konsekvensen blir en ökad hastighet på transaktioner, prisjämförelser och reaktioner vilket driver en ny ultrasnabb ekonomi som drar upp det traditionella arbetslivet med rötterna.
Ifall du befinner dig i arbetslivet medan du studerar exponeras du automatiskt för denna förändring samtidigt. Det känns som att vi närmar oss en tid där företagen förväntas stå för mer utav kunskapsbyggandet än vad skolorna gör. Sannolikt är det därför som det bubblar mycket kring uttryck som Knowledge management, kompetensprofilering och E-learning. En av mina Generation Y kollegor menar att hans generation ser skolan som bortkastad tid eftersom han ändå förväntar sig att det egentliga lärandet sker hos arbetsgivaren ”i verkligheten”. Skolan uppfattas som ”den grunda änden av bassängen”, en trygghetsplats man återvänder till ifall yrkeslivet blir för tufft. Kanske är nästa logiska steg en utbildningsform som praktiskt innebär en halvtidsanställning och en halvfartsstudie i tandem?
Ifall man följer Blooms taxonomi kan det ju faktiskt uttryckas som att min Y-kollega har helt rätt i sin ansats om lärande. Enligt Bloom är äkta kunskap något man kan tillskansa sig först efter att man provat och analyserat det man lärt sig i en praktisk verklighet. Att jag har memorerat all information om något innebär att alltså inte att jag hur kunskap om det. Det innebär bara att jag har information om den. Kanske är det (som någon filosof uttryckte det) ”att utbildning är den progressiva insikten av ens egen okunnighet”.
Det var det blogginlägget,
(nu skall jag hålla föredrag för 70 knivskarpa yrkeskvinnor i nätverket Caprifol. Ifall detta blir mitt sista inlägg så vet ni varför)
Jag funderar ibland på vad som föranleder bloggare att skriva sina inlägg. Ibland kan de kännas helt lösryckta från sitt sammanhang och man funderar på vad som rör sig författarens huvud egentligen. Ovanstående däremot, känns som en fortsättning på en intressant diskussion vid ett middagsbord i Lund. Kan det ha varit en inspirationskälla? :-)
Im busted! En kategori av människor har förmågan att väcka tankar, idéer och inspiration. Det känns som att det är den kategorin av diskussion som fördes igår. Det vi diskuterade ville inte riktigt dö utan att få ha blivit omvandlat i text. Din fråga har alltså ett uppenbart svar. Kul att träffas Jenny! =)
Intressant detta med ”generalist” eller ”specialist”. Varför inte både ock? Jag tillhör den kategorin som har ”många hp”, så jag är nog generalist inom personal, men har fokuserat mig på förändringsprocesser. Är jag då inte specialist? Jag har läst kurser och satt ihop en examen med fil mag i sociologi, kompletterat med informationslogistik.
Men hur värderar Arbetsgivaren min ansökan?
Detta med kurser tycker ofta Ag är krångligt att värdera, men det blir allt vanligare att studerande sätter ihop en examen via kurser. Kul sätt att plugga då det vidgar ramarna och tankesätten, bra tycker jag! :-) .. men jag förstår också Ag.
Mycket bra tema att diskutera!!
Ingela det låter som att du är specialist på att vara generalist. Ju mer förändringar som finns i en organisation, desto mer blir den generalistiska karriärvägen ”rätt” i sammanhanget.
Begreppet tycker jag har luckrats upp en del. Det finns massor med specialist yrken som innehåller generalister. Ta utvecklare exempelvis. Bakom den yrkesrollen finns det människor som ENBART sysslar med lågnivåprogrammering i 25 år, såväl som ”hoppjerkor” som kan dussintals olika programspråk, är insatta i interaktivitetsdesign och användarpsykologi. Så generalism handlar nog mer om mindset än yrkesroll. När man lärt sig något till 90% och börjar se sig om efter nästa sak att lära sig, då tror jag man är generalist i sin natur.