Vill du ha väldigt engagerade medarbetare (egentligen)?

Om engagemangets baksida

Vissa människor verkar  ha skaffat sig en talang för att engagera sig i saker som korsar deras väg. Människor som dessa har en naturlig förmåga att kunna brinna för saker. De uppslukas av saker och förlorar sig i uppgiften. Denna kategori av människor ser lön som en hygienfaktor och de byter inte sin tid mot pengar. Jag talar om en grupp passionsdrivna engagörer som även jag själv anser mig tillhöra. Denna personlighetstyp kallas ibland för autotelisk och anses vara motiverad av interna faktorer (som nyfikenhet) snarare än externa (pengar eller status).
För oss är uppgiften sin egen belöning och vi anser att man bara kan benämna sina uppgifter som arbete ifall man hellre hade varit någon annanstans. Med anledning av detta gillar chefer som regel att ha oss på sitt team. Vi är självgående, drivna och dynamiska. Ifall uppgiften visar sig kräva kunskaper som vi ännu inte har, beställer vi en bok på ad libris eller bokar en kurs för att hantera detta. När man är engagerad finns det inga problem utan bara projekt. Jag har tidigare skrivit om det som forskning kommit fram till (exempelvis är engagerade människor är 43% mer produktiva och 76% mer lojala). Hur vet man om man är en naturligt engagerad person?
Jag tror att de av oss som ofta uppslukas av det vi gör och tappar greppet om tid och rum är de högt engagerade människorna. ”När du tror att du gjort något i fem minuter men det i själva verket gått en timme, då gör du något som du verkligen älskar” (Sir Ken Robinson). Kanske kan det uttryckas som ett ideal-tillstånd? Att vara engagerad är dessutom som bonus ett tillstånd som möjliggör upplevelsen av flow (Wikipedia: ”Flow kännetecknas av: Att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.”)
Men det finns en sida till. Det har tagit mig en stund att själv förstå det.
Engagemang utan kontroll är en Jack Russel-terrier i ett bollhav.

Baksidan med engagerade människor (nu talar jag om de av oss som uppfinner vårt eget engagemang) det är att vi skapar resultat och förändring även ifall det inte efterfrågas. Att placera oss i konservativa, hierarkiska organisationer kan vara riktigt misslyckat, rent av destruktivt för båda sidor. Människor som har en intensiv inneboende fallenhet för att känna engagemang kommer att uppfinna sysslor att engagera sig i. De kommer att skapa något som uppslukar dem därför att deras sinnen kräver det.
Jag skall välvilligt erkänna att under min gymnasietid var jag var ljummet inställd till den utbildning jag kom in på. Den kändes trist, byråkratisk och oinspirerande. Det fanns ingen gnista eller passion i något av det som lärarna levererade och mitt eget engagemang fann inget att kanalisera sig i. Plötsligt en kväll greps jag av en hastig idé om att jag skulle skriva en egen sagobok. Inspirerad av Tokien fick jag för mig att jag skulle dikta upp en litterär fantasivärld med egna karaktärer och unika varelser som bodde där. Jag började klottra som i trans och snart hade ett projekt börjat som halverade all min sömn under nästan två års tid. Jag satt som en blek zombie på lektionerna och sov då hela min natt hade gått åt att skriva. Vad blev frukterna av allt det här? I efterhand kan jag avslöja att ingen förutom jag någonsin såg denna bok. Den hamnade allt längre ner i flyttkartongerna mellan varje bostadsbyte, tills den slutligen hamnade på tippen. Jag hade ingen process för att skriva på den tiden och därför blev det en osammanhängande kaotisk textmassa utan riktning eller logik på nästan tusen sidor. Jag spenderade hundratals timmar på något totalt irrelevant. Vad jag vill säga med den anekdoten är just att det är så engagemang kan yttra sig. Att vara engagerad är i vissa avseende som ett beroende, en drog. Den är ett distraherande pekfinger i huvudet som gör det svårt att (verkligen) koppla av. Det är en röst som lurar tanken mot att tänka på morgondagen snarare än att stanna i nuet.
Någon sa att samma engagemang utan kontroll, är ”en bläckfisk på en skateboard”. Det rör på sig åt alla möjliga riktningar, men inte med syfte.
I vårt tid säger sig alla vilja anställa ”högt motiverade och engagerade medarbetare”. Det är svårt att hitta en enda jobbannons nu där man inte söker en ”driven” person. Jag menar att denna rekryteringsstrategi ställer krav tillbaka på organisationen, på arbetsuppgifterna och på ledarskapet inte minst. För baksidan är detta:
Engagerade människor ändrar på saker vare sig du bett dem eller inte.
Det är inte något de gör av illvilja utan det bara finns i deras natur. Människor som brinner, har en förmåga att antända döda ting och att stuva om bland rutiner, processer och värderingar.
Anställ inte högt engagerade människor ifall du vill att allt skall vara som förr eller ifall du vet att din organisation erbjuder få utvecklingsmöjligheter, är statisk och monoton (och du vill ha den på det viset). Sannolikt finner du fler engagerade människor i utvecklande arbete än i ett förvaltande arbete. I en kreationsfast som handlar om att skapa något nytt har engagemang en möjlighet att breda ut vingarna till fullo. Jag tycker att man skall fråga sig ifall rollen man försöker tillsätta verkligen kräver en engagerad person.

Var inte heller rädd för att leda engagerade människor och avgränsa. Många tror att dessa medarbetare är konstnärssjälar som chefen bör betrakta på avstånd utan att ”inkräkta på deras passion”.
Jag är en av dessa jobbiga engagerade människor. Något jag uppskattar är en chef som säger: ”Du det där är intressant, men vi vill att du fokuserar på detta här istället”. En engagerad människa ”gillar allt” och har därför lätt att byta ut en idé mot en annan idé. Av denna anledning behöver vi någon som hjälper oss ta ut riktning.

 

5 svar på ”Vill du ha väldigt engagerade medarbetare (egentligen)?”

  1. Återigen en klockren beskrivning av mig, känns det som. Det var som när jag läste första sidorna i första boken i Egonaut-serien – en känsla av att ha hittat hem. Tack Linus! Att läsa detta inlägg var en härlig avslutning på dagen. Jag jobbar ju i en organisation som ”erbjuder få utvecklingsmöjligheter, är statisk och monoton” men tror sig vilja ha ”högt motiverade och engagerade medarbetare”, men inte orkar kanalisera den drivkraft och det engagemang som då ”ingår i paketet”. Observera dock att det gäller just den lilla del av företaget jag jobbar på och inte hela vårt företag. Vårt företag som helhet andas engagemang, nytänkande och framtidstro, vilket torde vara en bra plats för en autotelisk personlighetstyp. Ska klura lite på det… :)

  2. =) Hehe Maria, du är alltså som jag en Egonaut?
    Det bådar gott att nytänkande är den breda organisationsfilosofin även om du dessvärre befinner dig på en sida av bolaget som inte gör det.
    Har du kommit på hur du ”gör poäng” i den arbetsituation du är i nu? Autoteliska människor gör ofta sin tillvaro till ett spel och hittar på oskrivna spelregler som avgör när de får poäng.
    När jag föreläser har jag exempelvis börjat räkna mina poäng efter hur många människor som nickar igenkännande åt det jag säger.

  3. Jag har en hel uppföljningsmodell till vårt implementeringsprogram som baseras på poäng. Har t.o.m. fått cred för den från annat håll. Fast jag är inte så systematisk att jag får poäng för nickningar etc. =)

  4. Mycket bra sammanfattat! Känner igen mig i allt! :)
    Men vad gör man ifall man inte är i en position där man kan påverka.
    När man har tusen idéer och brinner för det man gör, men har lågt förtroende för målbilden och vägen dit? Hur ska man kunna utföra sitt arbete utan att känslorna är med, utan att brinna? Det är mitt dilemma.

  5. 2019, ..åtta år efter ditt inlägg ser jag det. Japp! Thats me. 👍
    Och tack för att du synliggjort. Detta är mer uppenbart idag, men inte glasklart ännu..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.