Det har slagit mig att den stora utmaningen med sina styrkor inte handlar om att finna dem. Det handlar snarare om att våga följa dem till de mörka platser de leder oss till.
Ja, det är min brinnande övertygelse om att alla människor bär på egenskaper som i relation till andra människor gör att de är starka i en eller flera avseende. Vissa av oss har en magisk förmåga att systematisera och metodisera saker. Andra människor har en förmåga att hela tiden pricka in rätt strategiska beslut och att förutspå trender. Det finns människor som är gudabenådade på att uttrycka sig pedagogiskt eller som har förmågan att tala på ett vis som talar till våra känslor och väcker inspiration.
Men reflektionen är den att jag tror att de flesta av oss redan vet vad vi har en styrka för. Kanske finns det inte uttalat inom oss som en tydlig konkret formulering, utan det är kanske mer av en intuitiv känsla som kittlar oss ibland? Det bara finns något inom oss som gör att vi känner oss starka i speciella situationer. Den känslan är det som vi bör leta efter. Att följa sin styrka kan vara läskigt. Men genom att träna det som är en styrka så kan man skapa en talang.
Ifall jag talar för egen del kan jag nämna att jag alltid varit ganska obekväm med att tala inför störrre grupper av människor. Men samtidigt har det varit en tudelad upplevelse. När jag väl (under tvång) talat har jag märkt att det känts kittlande och skrämmande på samma gång (som cd-skivorna under mina armar skvallrade om). Dessutom har jag märkt av en viss eufori efteråt. Denna eufori har varit min ledstjärna, den har berättat för mig att det funnits något mer under rädslan att utforska. Därför har jag de senaste åren tagit alla chanser jag kunnat för att tala inför människor. Gradvis har känslan av nervositet försvunnit och växlats mot en känsla utav engagemang och passion. Idag talar jag inför hundratals människor till vardags och det enda jag upplever nu är att jag tycker det är så fantastiskt kul (och oerhört utvecklande för mig). Jag kan ärligt säga att jag befinner mig i flow under större delen av mina framföranden. För mig känns det som att jag korsat den mörka stigen av mina inneboende styrkor och kommit ut i en ljus glänta, där jag nu med förtroende gör det som jag är ämnad att göra.
Det enda jag vill inspirera till med detta inlägg är att våga följa sina inneboende styrkor och se vart de leder även om det kan vara otäckt under resans gång.
Belöningen är dock mycket större än insatsen.
(Värt att tänka på är att jag upplever det som att denna nyfikenhet för att utforska styrkor är något som den ekleftiska och uppmuntrade Generation Y naturligt sysslar med. De har generellt sett en beteendemässig fördel eftersom de drillats till att följa sina styrkor)