Jag är titt som tätt inblandad i diverse analyser, förstudier och strategiarbeten. Det som slår mig är att det finns en märklig paradox som följer med den typen av arbetsinsatser. Det som jag illustrerat nedan är mitt försök att återge hur jag ser på den stora utmaningen med alla analyser (oavsett om den handlar om att välja ny TV, köpa ett hus eller bestämma vilket affärssystem som skall implementeras).
Vad jag menar med min kaninmetafor nedan, är att det går fort att se över 90 % av alla alternativ med 90 % precision.
Att däremot investera tid i att knipa de där sista 10 % kan vara ödesdigert. De där sista procenten är avsevärt tyngre att ta in. Det är som att lära sig spela gitarr. Det går snabbt att gå från okunnig till nybörjare. Från nybörjare till erfaren går något svårare. Från erfaren till expert är det dock en enorm resa.
Ofta bedriver man förstudier med en sån extrem detaljprecision och med sådan ambitionsnivå att resultatet först uppnås långt senare. Det förflyter en massa tid emellan start och avslut där världen förändras. Det kan uttryckas som att man uppnår ett helt korrekt, men samtidigt irrelevant resultat därför att omvärld och verksamhet har förändrats under resans gång.
(Ifall du är lat: Mitt budskap är sålunda att det ofta är fördelaktigt att agera pragmatiskt på en rimlig mängd information istället för att överanalysera och därmed smula sönder resultatet)
Detta faktum brottas alla med som jobbar med förändrings arbete. Sett ur makro nivå kan du dra paralleller till globala ekonomiska analyser hur tillväxten se ut om fem år – oftast träffar analysen fel för infon/kunsapen du tillskansat dig nu är irrelevant imorgon. Ett snapshot av nuläget säger väldigt lite om morgondagen.
Det enda som är konstant är förändring. Därför har traditionella projektmodeller snabbt utkonkurrerats av mer dynamiska modeller som scrum och agile. I detta avseende känns budget, som fortfarande är en bärande balk, ganska trubbig. Vad är alternativet? Hur kommer generation X och Y driva företagen i framtiden och vad blir värdeskapande? Hur ser framtiden ut med X och Y bakom ratten?
Bra rutet broder.
Jag funderar ofta på detta. Det känns som att många av de där hydrorna som den traditionella projektledarmetodiken faktiskt är reflekterar en svunnen tid,med betydligt lägre förändringstakt. Att lägga två år på en förstudie idag känns förryckt.
Om jag får gissa tror jag att lean tänkande och agila arbetsmetoder kommit för att stanna. Traditionell projektledning fokuserar på en statisk målbild och en total förutsägbarhet i avseende budget och resultat. För mig är de agila metoderna fokuserade på en enda egentlig sak, nämligen affärsnytta. Att ständigt omvärdera scope och leverans är inte bara praktiskt utan rent av logiskt. Död åt prince2!
Det finns ibland en möjlighet att höja precisionen i förstudien. Om man lutar åt att projektet ska genomföras, kan vissa insatser som ska göras under själva genomförandet påbörjas i förväg. Då får man en bättre bild av verkligheten redan under förstudien.
Det är oerhört viktigt att ha bra förstudier, speciellt när det gäller investeringar. Innan investeringsbeslutet, har man alla möjligheter i världen att välja. När man väl satt igång minskar möjligheten att påverka det slutliga resultatet och lönsamheten drastiskt för varje dag som går.
Handlar det inte helt enkelt om att praktisera ett ”Good Enough” tänk? Tror t.o.m. att det finns en princip om detta som heter typ ”the principle of good enough” eller varför inte bara använda 80–20 regeln?
Du tänker ungefär som jag. Fast dessvärre tänker inte många som vi. fast om alla tänkt som vi, hade ingen tänkt speciellt mycket. typ ;)
Det finns en metod för att öka precisionen i förstudier genom att bedöma konsekvenser av projektets olika ekonomiska risker och multiplicera med en bedömd sannolikhet. Då kan man få en förvånansvärt bra skattning av vad man ska lägga krutet på, d v s den risk som har högst så kallat ”väntevärde”.
Menar du när man ”viktar” olika risker mot ”severitet”? Isåfall känner jag igen den. Man kan visualisera det hela i ett fyrkantigt rutnät. Bra metod för att flytta ut ”sunt förnuft” till något som alla kan se.