Har generalisten ett existensberättigande?

Studera bilden ovan. Det är inte många människor som ser vad den föreställer.
(scrolla längst ner ifall du tror att du vet vad du ser)

Det som är intressant med bilden är hur du ser vad det är. Det går nämligen inte att avkoda den genom att fokusera på detaljnivå. Det är när du ser hela bilden samtidigt som motivet framträder. För mig är detta en metafor för hur en generalist orienterar sig i en organisation. Genom att kontinuerligt söka en helhetsbild och genom att vara färgblind för kompetensavgränsningar (”det där kan jag lära mig om uppgiften kräver det”) rör sig generalisten (ofta lite naivt) mellan specialiserade avdelningars revir. Inom medicin anses exempelvis erfarna allmänläkare att vara fantastiska på att finna de diagnoser som specialistläkarna missar.

Som generalist är det ibland svårt att definiera exakt vad du producerar. Andra yrkesroller av specialistkaraktär är ofta väldigt konkreta. Är du fotograf producerar du foton. Är du polis stoppar du bus och är du Hans Scheike så slåss du med granris. Generalistiska roller däremot handlar ofta om att få rätt människor att samstråla eller att ”stöpa om” information. Typiskt ”generalistgöra” är också att fånga in och göra aktiviteter utav lösryckta önskningar och strategier. Generalister skapar förutsättningar för att uppgifter, människor och resultat skall uppnås. Kanske är världens mest generalistiska yrke att vara coach? Generalistiska yrken kan ironiskt definieras som ”de jobb som producerar något som inte kan beskrivas utan en liten berättelse”.
Själv bävar jag inför att behöva förklara för mina barn vad jag gör på jobbet. Min nätkompis Kristina Elliot berättade om en dialog som en vän till henne hade råkat höra. Dialogen var mellan vännens son och dennes vänner. Vännen ifråga var professor.
”- Vad jobbar din pappa med?
– Min pappa jobbar med att prata i telefonen, dricka kaffe och skriva på datorn.
– Ja men vad jobbar han med?
– Han har ett stort kontor.
– Men vad gör han?
– ….Äh…. Han är gympalärare…”

Här är min uppfattning om generalister och specialister (baserat på mina egna upplevelser).
Problemlösning: Specialisten söker sig till en detalj och expanderar därifrån (letar efter en lös tråd och börjar nysta därifrån). Generalisten söker sig istället direkt upp på hög höjd och vill först ha en överblick. Ett vanligt drag hos en generalist på en ny arbetsplats är att skapa en lista som sammanfattar viktiga saker. Generalister arbetar parallellt med flera saker samtidigt, ofta med mycket energi och ofta med liten detaljkännedom. Specialisten tenderar att arbeta i sekvens med detaljkänsla och kvalitet. Jag tror att båda sidor har mycket att lära av sin motpol. Generalisten mår bra av att sålla och göra en sak i taget, på samma sätt som en specialist kan behöva att ibland ta ett kliv fram utan total detaljkontroll.

Något jag noterat är att generalister har en tendens att öka bredden på våra ansvarsuppgifter. Ofta får vår ”ansvarsradar” längre räckvidd än vad som först avsågs. När vi skall göra en förändring av något så enkelt som en mjukvara börjar vi att även undersöka vilka processer som berörs, vilka yrkesroller som skall använda mjukvaran och hur dessa internt är prioriterade. Mjukvaran kan måhända även bidraga till en bättre internkommunikation eller minska silotänkande i organisationen? Kort sagt, generalisten har en tendens att se hur olika dimensioner sammanlänkade och därför ser denne det som högst naturligt att ta höjd (och bredd) för alla sidor av situationen (generalisten zoomar ut för att förstå uppgiften). Specialisten gör lätt tvärtom. Denne begränsar, avgränsar och konkretiserar.

jag upplever det som att 80- och 90-talisterna är väldigt generalistiska i sin framtoning. Redan efter tre månader anser de sig kunna samma uppgift som det tog deras föregångare flera år att lära sig (kanske efterlever det det som Ingvar Kamprad förespråkar om att ”nöja sig med att lära sig något till 90%”?). Generation Y har lärt sig att se förändring som ett normalläge. En rörlig miljö ger kortare cykler och en naturlig fallenhet för generalism/ambivalens (”varför lära sig något till 100% när den kunskapen är omodern innan jag ens går ut skolan” sa en Generation Y kollega). För en generalist är inte lärande förknippat med ett klassrum utan är en ständig process av nyvaken nyfikenhet och barnslig hybris (”det där ser inte så svårt ut”).

Min slutanalys är att generalisten är viktigare nu än någonsin tidigare, speciellt i strategiska roller som kräver lateralt tänkande. Denne skapar informationspridning, nytänkande och mänskliga nätverk vilket leder till att aktiviteter kan utföras framgångsrikt även under förändring. Vidare tror jag också att en innovativ företagskultur kräver en blandning av generalister och specialister.
(Bilden föreställer alltså en dalmatiner som nosar i löv, men folk ser allt möjligt lustigt som stålmannen, Hiroshima eller en volvo. Nu lovar jag att inte skriva om specialism/generalism på en bra stund).