James Agee skrev att ”du kan aldrig återvända hem”. Det han refererade till är den bitterljuva insikten att ”hem” är en plats och en tid som bara finns just nu. Detta blir aldrig så uppenbart som när vi återvänder till vårt föräldrahem, eller vårt gamla kvarter. Heraclites påpekade samma sak när han påtalade att ”vi aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger”. Den något sorgsna insikten är då kanske att alla vägar i livet leder bort från något.
Detta är något som är känt för oss alla och varje generation har sin egen nostalgi. ”vår tid” tenderar att bli en såpbubbla som vi bär med oss inombords genom våra dagar och som reflekterar en speciell historisk epok för oss. Det kommer aldrig mer att komma musik från Beatles. Nirvana kommer inte släppa fler skivor. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Elvis Presley och Tupac kommer aldrig mer att ta plats i rampljuset. Vi kommer inte längre i de jeans vi hade innan medelålder och sambofetma slog till. Att besöka sin gamla skola är en tidsutflykt. Det räcker att man väntar ett år från det att man tagit examen och sen besöker den så inser man att det är en ny plats med nya människor. Ibland krävs det bara en doft, eller några toner ur en gammal sång för att vi skall resa i tiden. På ett ögonblick är vi där när vi hör ”Smells like teen spirit”. Plötsligt minns vi tonårsförälskelser, akne och när vi halsade danska dynamit-öl i väntan på en nattbuss. Allt det där är delar av stunder vi inte kan uppleva igen.Ibland när vi förlorar oss i nostalgins mystiska skimmer , är det läge att påminna oss själva om den sanna historien. Varje generation tycks använda sin nostalgi som en fil för att ta bort de hårda kanterna från deras ungdoms minnen. ”sextiotalet var ett magiskt decennium” berättar kollegan med avlägsen tusenmilablick. ”All bra musik gjordes på 70-talet” berättar en annan herre som jag delat kontor med. Nostalgin är en förförisk lögnare.
Jag tror att vi generellt sett känner sentimentala tankar för saker som vi egentligen inte gillade speciellt mycket från början. Det finns ett citat vars upphovsman jag inte minns som lyder ”Things aint what they used to be, and probably never was”.
Samtidigt kan jag inte undgå att fundera över varför vi tror att den bästa framtiden skulle vara en upprepad version av hur saker var i det förflutna (”in the good old days”)
Kanske är alla våra tankar på det förflutna något som stiger med ålder. Att drömma tillbaka är kanske ett fruktlöst försök att dra åt en handbroms för vår åldrande? Det finns de som påstår att våra första tjugo år är den längsta halvan av vårt liv. Kanske är det därför det känns som att det hände så mycket just då?
Jag tror inte att vi är gamla innan apati fyller den plats inom oss som borde vara ockuperad av drömmar.
”That summer seemed to last forever. Those were the best days of our lives” sjöng Bryan Adams i den nostalgiska summer of 69.
Vilka var (är?) de bästa dagarna i ditt liv?