Skydda ditt barn från blockflöjten

Jag minns en barndom då alla ville vara Paul Stanley. Paul hade svintohår, paljettkläder och spindelben. Han sminkade sig som en berusad clown. När han inte ofredade mikrofonstativ spelade han elgitarr som en Gud. Efter att jag hört ”Heavens on fire” dagdrömde jag om spandex och hårdrock . Sen kom tredje klass där musik äntligen fanns med på schemat.
Jag studsade till skolan i neon-converse, upprymd över chansen att byta luftgitarren mot ett riktigt instrument.

Det är en grym värld. Givetvis väntade ingen skönlockig gitarrguru med en hårdlackad Fender. Ödet som mötte upp är barnen av Generation X bekanta med. Det tog bara fem minuter. På fem minuter dödade blockflöjten passionen för musik för tjugo unga hockeyfrisyrer. Fem plågsamma minuter ”Broder Jakob” i ring var allt som krävdes. En sömnig velourpedagog övervakade oss utan tillstymmelse till engagemang. Miljön inspirerande som en storpack fiskpinnar. Det fanns inte instrument i klassrummet att inspireras av. Istället fick vi reda på att vi nästa termin skulle få möjligheten att spela andra instrument (efter ordinarie skoltid och i kyrlig regi). Hur många nappade på det?
Psalmer och Paul Stanley känns långt ifrån varandra.

First impressions last
Trettio år senare spelar jag fumligt på skedar för mina barn och undrar jag vad som hade hänt ifall pedagogiken varit anorlunda.

Tänk om dörrrarna glidit upp till ett klassrum fullt med spännande instrument. Om en engagerad eldsjäl sagt ”Varsågoda barn. Prova er fram. Känn efter. Känn och se vad ni gillar för instrument”. I mitt huvud har jag en bild av att samma eldsjäl inleder lektionen med en ”Stairway to heaven”-cover också.

För vi vet ju alla hur oerhört starkt det första intrycket är när vi träffar en människa. Det tar år av hård eftertanke att tvätta bort det där första skeva intrycket. Jag tror att det är samma dynamik första gången vi stiftar bekantskap med ett ämne.
När jag summerar min egen skoltid upplever jag att det jag tycker om ett ämne idag ofta är det samma jag tyckte om den lärare som introducerade det för mig.

Min högra arm på att Paul Stanley aldrig spelade blockflöjt
Det finns studier kring vilken typ av lärare som krävs för att producera världsledande talanger. Förbluffande är att många av de skickligaste musikerna i världen påstår sig ha haft mediokra lärare. Mediokra i avseende kompetens, superba i avseende att skapa engagemang. De driver pedagogik som lär ut passionen till ämnet, snarare än bara teorin. Om vi finner engagemang fixar resten sig själv.

Begrav blockflöjten, därför att första dagen med ett ämne är den viktigaste dagen vi har med det ämnet. (de fantastiska människorna i filmen under denna text vet vad jag menar)
Disclaimer : Fast… Det är ju inte blockflöjten i sig som är problemet. Det är pedagogiken, attityden och den stela processen som kvävde intresset i min klass. Makten hos pedagogen är enorm. 

En reaktion på “Skydda ditt barn från blockflöjten

  1. Det här gillade jag jättemycket och kan relatera till. Mycket slagkraftig bild på hur vi som ledare, föräldrar eller pedagoger kan döda den kreativitet och motivation som finns inneboende i barn och entusiaster som drivs av att utvecklas för att det är ROLIGT.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *